Pernilla Hallonsten Halling

Kapitel 3 handlar om modifikation, en term som ofta används för att definiera både adverb och adjektiv. Här introduceras den definition av modifikation som används i avhandlingen, vilken bl.a. inbegriper en utvidgning av Croft’s ordklassteori så att den inkluderar adverbiell modifikation. I kapitel 3 diskuteras även betydelsen av adverb som just modifierare, samt kopplingen mellan modifikation och predikation. Sekundär predika- tion är av särskild relevans i detta sammanhang, eftersom adverb ibland definieras som sekundära predikat, tillsammans med depiktivor och resultativor.
Kapitel 4 redogör för den metod som tillämpats i avhandlingen. Här beskrivs adverb samt attributiva och predikativa adjektiv som komparativa koncept. Detta följs av en beskrivning av den konstruktions-typologiska metoden (Koch 2012), vilken jag har valt att använda för den typologiska analysen. Den konstruktionstypologiska metoden använder ett notationssystem som baseras på grammatikmodellen konstruktionsgrammatik (se bl.a. Fillmore 1988; Goldberg 1995). I detta tillvägagångssätt tas hela konstruktioner med i analysen och man riskerar därmed inte att missa någon relevant del av kodningen. Notationen av konstruktioner utgör även ett sätt att abstrahera kodning och därmed göra den mer tvärspråkligt jämförbar. Kapitel 4 beskriver slutligen språkurvalsproceduren och insamlingen av data. Här har målet varit att använda språk från olika språkfamiljer i så stor utsträckning som möjligt.
Del II presenterar studiens resultat i tre olika kapitel: 5, 6 och 7. Kapitel 5 beskriver hur den adverbiella funktionen som sådan kodas. Ett av de tydligaste kodningsmönstren är att enkla adverb finns i en majoritet av urvalsspråken (41/60 språk). Dessa enkla adverb, som alltså inte avletts eller formats från någon annan kategori, visar att en stor mängd orelaterade språk har uttryck som beskriver egenskaper och vars enda funktion är att vara adverb. En avsevärd andel av de språk som har enkla adverb saknar dessutom enkla adjektiv (12/60). Detta visar att adverb inte är beroende av adjektiv. Kapitel 5 presenterar även andra typer av kodning i den adverbiella funktionen: avledda adverb, adverb bildade med hjälp av kasusböjning, ideofona adverb, inkorporerade och affixerade adverb, m.m.
I kapitel 6 flyttas fokus till rot- och lexemnivå. Rot- och lexemnivåerna hänger ihop på följande sätt: när ett språks kodning överlappar på lexemnivå så överlappar det åt- minstone på motsvarande sätt på rotnivå. Exempelvis överlappar engelskans slow på


lexemnivå för attributiva och predikativa Adjektiv (men inte för Adverb: slowly ), medan rotnivån överlappar totalt, eftersom roten slow även används i Adverbet slow-ly. Rot- nivån visar att adverb, attributiva adjektiv, och predikativa adjektiv har samma kodning, alltså samma rötter i de tre funktionerna, i en överväldigande majoritet av urvalsspråken (50/60). I drygt en tredjedel av språken (23/60) överlappar kodningen av attributiva och predikativa adjektiv. I fem språk överlappar kodningen av predikativa adjektiv och adverb. Det vanligaste mönstret på lexemnivå är att attributiva och predikativa adjek- tiv kodas likadant (37/60), i form av tre olika typer: adjektiv, stativa verb (verb som beskriver tillstånd), och lexem för vilka adjektiv inte kan skiljas tydligt från substantiv. Näst vanligast på lexemnivå är att alla tre funktioner kodas likadant, vilket påträffas i över hälften av urvalsspråken (33/60). Större delen av dessa (20/60) utgörs av en klass av lexem som används både i funktion av adjektiv och i funktion av adverb, och därtill även i funktion av predikativa adjektiv. Denna typ av modifierare utgör en stabil klass som jag kallar general modifiers ‘allmänna modifierare’. Det finns även språk som har stativa verb i alla tre funktioner. Sex språk har lexem som även används predikativt och som adverb.