Pernilla Hallonsten Halling

Sammanfattning på svenska

Adverb är den ordklass som har mest varierat innehåll. Här ryms uttryck med olika betydelser (t.ex. sätt, tid, plats, m.m.) och som används på olika nivåer i satsen (t.ex. för att modifiera ett verb, en del av en sats, eller en hel sats). Huruvida alla ord som kallas adverb faktiskt tillhör en och samma ordklass kan därför diskuteras. Adverb klassificeras också på en rad olika sätt, vilket blir extra tydligt i beskrivningar av enskilda språk. Denna avhandling är en tvärspråklig studie av adverb. Eftersom adverb används i så olika betydelse gör jag tydliga avgränsningar. Studien undersöker adverb som beskriver egenskaper och som modifierar verb i predicerande uttryck, i stort sett liktydigt med det som på svenska kallas sättsadverb. Dessa adverb undersöks eftersom de är parallella med adjektiv sin funktion: både adjektiv och sättsadverb beskriver egenskaper och fungerar som modifierare. Detta gör sättsadverb till en central typ av adverb. Exemplen nedan illustrerar sättsadverb i några olika sammanhang.

1. 
   (a) Tåget körde sakta genom landskapet.
   

2. 
   Solisten sjöng vackert.
   
3. 
   Bebisen skrek högt hela natten.
   

Adverb modifierar verb i predicerande uttryck på samma sätt som adjektiv modifierar sub- stantiv i refererande uttryck. Denna parallell är extra tydlig på engelska eftersom adverb där bildas av adjektiv. Adverbet slowly ‘långsamt’ avleds från adjektivet slow ‘långsam’ med hjälp av ändelsen -ly. Svenskan har ett liknande sätt att bilda adverb med ändelsen
-t, t.ex. långsamt (adverb: gå långsam-t ) av långsam (adjektiv: långsam promenad ). Denna ändelse är dock identisk med adjektivens böjning för neutrum singularis, t.ex. ett långsam-t tåg, och man antar ofta att dessa adverb utgörs just av adjektiv böjda på detta sätt (jfr. t.ex. Teleman et al. 1999: 12).
Adverb och adjektiv är alltså båda modifierare, fast inom olika domäner: predicerande respektive refererande uttryck. Traditionellt sett anses dock adjektiv användas i två funktioner. Vid sidan av refererande uttryck, där adjektivet har en attributiv funktion, används adjektiv i en predikativ funktion. Adverbets funktion, respektive adjektivens båda funktioner, illustreras i följande exempel.

2. 
   (a) Hästen travade långsamt. adverb
   

2. 
   Den långsamma hästen kom sist av alla. attributivt adjektiv
   
3. 
   Hästen är långsam. predikativt adjektiv
   

I denna studie jämförs adverb med både attributiva och predikativa adjektiv från ett tvärspråkligt perspektiv. Detta innebär att målet är att undersöka hur adverb ser ut och

fungerar jämfört med attributiva och predikativa adjektiv i en mängd olika språk. För en konsekvent jämförelse av de tre funktionerna jämförs dessutom attributiva och predikativa adjektiv med varandra. Avhandlingen syftar till att besvara följande frågor:

1. 
   Hur kodas adverb, attributiva adjektiv, predikativa adjektiv och adverb på rot-, lexem- och konstruktionsnivå?
   
2. 
   I vilken utsträckning finns det enkla adverb i världens språk?
   
3. 
   Finns det enkla adverb i språk som inte har enkla adjektiv?
   
4. 
   Tenderar enkla adverb att tillhöra samma semantiska typer i olika språk?
   

I den tvärspråkliga jämförelsen används begreppen adverb, attributiva adjektiv och predika- tiva adjektiv som komparativa koncept i enlighet med Haspelmath (2010). Komparativa koncept skapas av typologen med syftet att användas som redskap för tvärspråkliga jäm- förelser (2010: 663). Komparativa koncept ska inte förväxlas med språkspecifika kate- gorier, som ofta bär samma namn. I studien tydliggörs detta genom att språkspecifika kategorier skrivs med stor begynnelsebokstav (t.ex. “svenskans Adverb”), medan kom- parativa koncept skrivs med gemener (“adverb finns i X antal språk”). Detta följer den konvention som etablerats av bl.a. Comrie (1976: 10).

Avhandlingen jämför adverb, attributiva adjektiv samt predikativa adjektiv i ett urval bestående av 60 språk från hela världen. Grunden för denna jämförelse är den språkspeci- fika kodningen av de tre funktionerna, dvs. vilken struktur eller form funktionerna har i ett visst språk. Syftet är att undersöka i vilken utsträckning denna kodning skiljer sig för de tre funktionerna, och i vilken utsträckning den är liknande eller till och med identisk. När två eller fler av funktionerna kodas på samma sätt sägs kodningen överlappa. Jämförelsen av kodningen görs på tre olika nivåer: rot-, lexem- och konstruktionsnivå. Dessutom diskuteras en ordformsnivå. Ordformsnivån passar för analys av svenskans kodning, där en viss ordform, alltså adjektivens neutrum-form, överlappar med den adverbiella funk- tionen. Denna nivå är dock inte tillämpbar i någon större utsträckning i språkurvalet och den används därför inte. På rotnivå jämförs den morfologiska roten, som den min- sta möjliga delen av egenskapsmodifieraren. Exempelvis utgör svenskans snabb roten i Adverbet snabbt, och både i de attributiva och predikativa Adjektiven snabb/snabbt. På lexemnivå jämförs hela lexem, t.ex. attributiva Adjektiv som snabb/snabbt med Adverb som snabbt och fort. På denna nivå är det av särskilt intresse att undersöka om olika språk har enkla adverb, dvs. icke avledda adverb som består av bara ett morfem. På konstruktionsnivå jämförs hela konstruktioner, såsom nominalfrasen som innehåller ett attributivt Adjektiv ett långsamt tåg, och hela predikationen som innehåller ett Adverb, t.ex. Tåget kör långsamt. Kodning som överlappar analyseras tvärspråkligt på alla dessa tre nivåer.
Avhandlingen består av tio kapitel fördelade på tre delar: Del I. Bakgrund och metod, Del 2. Resultat samt Del 3. Diskussion. Dessa delar föregås av en in- troduktion i Kapitel 1. Del I innehåller kapitel 2, 3 och 4. Syftet med kapitel 2 är att sammanföra olika perspektiv på adverb och i viss mån även adjektiv, för att bättre belysa problemen kring dessa ordklasser. Kapitlet inleds med en redogörelse för adverb
i allmänhet, där tillvägagångssätt för att skilja mellan olika typer av adverb diskuteras. Därefter följer en beskrivning av olika teoretiska perspektiv på adverb: Role and Ref- erence Grammar (Van Valin 2005), ett formellt semantiskt perspektiv (Geuder 2000), Functional Grammar (Hengeveld 1992; Hengeveld et al. 2004; Rijkhoff & van Lier 2013), samt det typologiska (dvs. tvärspråkliga) perspektiv på ordklasser som följer Croft (1991, 2001, 2003). Dessa teorier har valts ut eftersom de alla bidrar till diskussionen kring adverb. Därefter beskrivs tidigare typologiska studier av adverb (Ramat & Ricca 1994; van der Auwera & Baoill 1998; Hengeveld 1992; Rijkhoff & van Lier 2013; Loeb-Diehl 2005; Schultze-Berndt & Himmelmann 2004). Genomgången visar att flera typologiska studier fokuserat på andra typer av adverb eller behandlat adverb som relevanta för ett annat huvudfokus. Trots detta tycks inte adverb som beskriver egenskaper och fungerar som modifierare i predicerande uttryck ha figurerat som huvudämne för någon typolo undersökning. Vidare behandlas olika fenomen som är relaterade till adverb: adjektiv, depictives ‘depiktivor’, resultatives ‘resultativor’, samt konverb.