|
Kapitel 7 beskriver kodning som överlappar på konstruktionsnivå. Det viktigaste resultatet här är att predikativa adjektiv och adverb visar stora likheter i sina konstruk- tioner. I många språk är den enda strukturella skillnaden att valet av verb är begränsat till ett kopulaverb eller några få existensverb för predikativa adjektiv, medan valet av verb är mycket större för adverb. I övrigt är konstruktionerna identiska, med samma typ av egenskapsord. Ett antal språk har också en konstruktion som är mittemellan predikativa adjektiv och adverb (9/60). Flera språk (12/60) har också identisk kodning av attributiva och predikativa adjektiv, så att en viss konstruktion t.ex. kan betyda både ‘den vackra fågeln’ och ‘fågeln är vacker’. Denna kodning kan dock definieras som ett lokalt eller tillfälligt mönster, eftersom kodningen inte längre överlappar om konstruktionen ifråga utvidgas. Två språk (tagalog från den austronesiska språkfamiljen och maltesiska från den afroasiatiska) har konstruktioner som överlappar för attributiva adjektiv och adverb. I tagalog, som inte har några tydliga ordklasser, kan vilket passande lexem som helst användas, men konstruktionerna är desamma för attributiva adjektiv och adverb. I mal- tesiska finns vissa specifika konstruktioner med objekt för vilka det inte går att urskilja om de ska tolkas som attributiva adjektiv eller adverb (t.ex. ‘De gladde sig med stor glädje’/‘De gladde sig storligen’, Borg & Azzopardi-Alexander 1997: 118). Analysen på konstruktionsnivå visar att för att djupare förstå adverben och deras funktion är det nödvändigt att även beakta de sammanhang i vilka de förekommer, dvs. i form av hela konstruktioner.
Del III innehåller kapitel 8, 9 och 10 som diskuterar studiens resultat och dess implika- tioner. Kapitel 8 ägnas åt adverbens semantiska typer. Såsom Dixon (1982 [1977]) har visat att det finns semantiska typer för adjektiv, både kärntyper och de som är mer per- ifera, så finns det också semantiska typer för adverb, samt även för allmänna modifierare. Den tydligaste tendensen är att hastighet är en kärntyp för adverb: ord som beskriver hastighet (t.ex. fort och sakta) förekommer i 38 av de 41 språk som har enkla adverb. Två nya perifera typer för adverb etableras också: ljud (t.ex. högljutt, tyst, otydligt ) och fÖrsiktighet (t.ex. försiktigt, slarvigt ). ljud förekommer bland de enkla adverben
i 8 av 41 språk, och fÖrsiktighet
i motsvarande 6 av 41 språk. värde
(t.ex. bra,
dåligt ) är ytterligare en semantisk typ som tidigare etablerats som en av kärntyperna för adjektiv, men som även är en typ för adverb. Framförallt återfinns begrepp för värde bland allmänna modifierare. Resultaten visar därmed att värde är en semantisk kärntyp för allmänna modifierare, likaväl som för adjektiv och adverb. Dessa semantiska typer återfinns också i språk som inte har enkla adverb, men där vissa konstruktioner ser ut att vara på väg att lexikaliseras till adverb. De semantiska typerna kan också urskiljas i språk med adverbiella affix. Kapitel 8 diskuterar vidare hur betydelsen av ett lexem kan skifta när funktionen flyttas från adjektiv till adverb. Exempelvis kan ord som beskriver fysisk egenskap (en av Dixon’s 1982 [1977] perifera typer för adjektiv) t.ex. mjukt hår skifta till ljud när de används adverbiellt, t.ex. prata mjukt. Detta ger även ett svar på varför adverb som betecknar egenskaper och modifierar verb är så få: verb är helt enkelt betydligt mer komplexa att modifiera än substantiv. Detta beror på att verb typiskt sett betecknar händelser, och att relativt få egenskaper (t.ex. hastighet) kan tillskrivas hän- delser. Vissa egenskapsord som används adverbiellt tenderar därför att ändra betydelse till att på något sätt karakterisera händelsen ifråga. Exempelvis kan Adverbet fort, som beskriver att en handling utförs i snabb takt, ofta användas för att ange tid, t.ex. Han svarade fort i betydelsen ‘Han svarade omedelbart’.
Do'stlaringiz bilan baham: |
