|
Enligt den nyliberale filosofen Robert Nozick finns det inga moraliska argument för att ge bistånd. Staten ska istället i så liten utsträckning som möjligt lägga sig i människors liv. Utifrån detta resonemang ska staten bara ta ut skatt från medborgarna för att bekosta polis- och rättsväsendet. Enligt Nozick har alla rätt till sin egendom och därmed är det fel att beskatta någon mot dennes vilja för att med dessa skattemedel till exempel ge utvecklingsbistånd. Istället eftersträvar han en fri marknad som ska reglera existerande brister.25
Nozicks tankar har, enligt Bo Karlström, påverkat Peter Bauer då Bauer påvisar det felaktiga i att använda sig av utvecklingsbistånd som utgår ifrån ekonomiska, moraliska och politiska aspekter. Skillnaden mellan fattiga och rika länder är, enligt Bauer, ingen moralisk orättvisa. Däremot är det orättvist att försöka rätta till skillnaden, då detta går stick i stäv med individens frihet. Bauer framför vidare att västvärldens vilja att ge bistånd baserades på dåligt samvete gentemot fattigare länder. Vilket, enligt honom, är en felaktig tanke som framför allt lyfts fram av socialistiska – radikala – politiker i deras vilja att påverka världen i en för dem önskad riktning.26
Annan kritik mot bistånd har kommit från frihandelsperspektivet, vilket har sin grund i neoklassisk nationalekonomi. En företrädare för denna inriktning är Milton Friedman som anser att frihandel, utan skyddstullar för att värna det inhemska näringslivet, är det bästa sättet att bekämpa fattigdom. Biståndspolitiken kommer, enligt honom, i det långa loppet, att hämma ekonomisk tillväxt. Även Bauer, Easterly och Karlström framför att frihandel och privat kapitalflöde är framgångsrikare än att genom utvecklingsbistånd försöka förbättra fattiga länders levnadsvillkor.27
Genom en fri marknad och frihandel kan, enligt ovanstående, fattiga länder effektivast uppnå välstånd. Webers tankar på den inneboende effektiviteten och rationaliteten i det kapitalistiska systemet kan ses som den bidragande orsaken därtill och inte genom omfördelningar av resurser genom skattefinansierat bistånd.
Kritik mot utvecklingsbistånd kommer även från det radikala hållet och därmed ur en vidare definition ur ett vänsterperspektiv. Andre Gunder Frank och Teresa Hayter framför att aktörer såsom givarländer, IMF och Världsbanken använder sig av bistånd som en fortsättning av en imperialistiskt styrd politik. Detta leder till att givarländerna gynnas på de fattiga mottagarländernas bekostnad. Genom kulturell och/eller ekonomisk påverkan styr givarländerna mottagarna av biståndet, i en för dem önskad riktning. Utifrån dessa tankar växte det från slutet av 1950-talet fram en teoribildning som utgick ifrån global utsugning, vars effekt blev fattiga länders beroende av rika. Denna så kallade beroendeteori är kritisk mot det kapitalistiska systemet och hade stort inflytande under framför allt 1960- och 1970-talet. Enligt teorin befinner sig de rika länderna i centrum och de fattiga i periferin. De rika länderna suger ut de fattiga råvarolevererande länderna. Denna process ses vara orsaken till framväxten av rika länder på de fattigas bekostnad. Ojämlikheterna mellan rika, utvecklade och kapitalistiska länder som suger ut fattiga länder är något som utifrån ett solidaritetsperspektiv, enligt denna skola, borde utjämnas.28
Ur ett realpolitiskt perspektiv kan biståndspolitik ses som ett medel för att förverkliga utrikes- och säkerhetspolitik. Enligt Hans Morgenthau strävar fattiga länder mot att minska klyftorna i världen, samtidigt som de rika staterna därmed hamnar i ett moraliskt dilemma.29
Enligt Morgenthau är det uppenbart att tankarna kring ojämlika levnadsvillkor används för att rättfärdiga en specifik politik – som tjänar nationella intressen. Intressen som strävar efter att ge fattiga länder fördelar genom att skapa dåligt samvete i rika länder. Det moraliska argumentet utgår ifrån att med hjälpinsatser utjämna levnadsvillkoren. Denna skillnad är dock ett komplext resultat av naturbetingade, kulturella, ekonomiska och politiska orsaker. Med hjälp av utvecklingsbistånd kan det kanske vara möjligt att genomföra vissa förbättringar, men att undanröja ojämlikheterna i världen är ogenomförbart. Den förment moraliska skyldigheten att höja levnadsvillkoren i fattiga nationer grundar sig på orsakssambandet som antas existera mellan politik och hög respektive låg levnadsstandard. Detta förenklade orsakssamband är dock, enligt Morgenthau, en myt. Kolonialismen och kapitalismen får symbolisera det onda, som i förlängning leder till underutveckling. Sanningen är snarare att orsakerna beror på flera faktorer och kolonialism, imperialism samt kapitalism är bara några av många olika förklaringar.30
Att avskaffa ojämlikheterna är inte i första hand en fråga om teknik eller givmildhet, utan beror på realpolitisk vilja. I samhällen med bestående fattigdom går det inte att minska den med hjälp av tekniska reformer, utan med liberalisering inom sociala, ekonomiska och politiska områden. Detta förutsätter radikala reformer. Morgenthau anser att det är en kontroversiell fråga om den politiska eliten i utvecklingsländer är villiga att följa sin egen retorik. Konflikten är därmed mångfasetterad. Å ena sidan utkämpas den mellan de länder som har resurser och de länder som inte har dessa, men denna synliga konflikt döljer en underliggande motsättning mellan å ena sidan traditionellt starka och å andra sidan nya politiskt svaga nationer. De sistnämndas huvudsakliga syfte är att få till stånd en omfördelning av makt.31
Utifrån ovanstående ska det som Morgenthau framför om svaga och starka nationer och maktfördelningen mellan dessa kunna belysas. Min tolkning är att delar av dessa stater som sågs som svaga när Morgenthau skrev sin artikel numera till stor del kan ses som starka, exempelvis Indien och Kina. Teorin är alltjämt användbar, men kontexten som Morgenthau beskriver har förändrats utifrån när Politics among nations publicerades 1948. Men det realpolitiska perspektivets samspel mellan utrikes-, säkerhets- och biståndspolitik är alltjämt aktuellt. I detta avseende är kopplingen till villkorat bistånd tydligt, såsom EU:s gentemot kandidatländer som beskrevs i delkapitel 3.4. Vidare förekommer likheter mellan detta perspektiv och Webers tankar om effektivitet och rationalitet avseende liberalisering av en fri marknad och frihandel.
Do'stlaringiz bilan baham: |
