Linköpings Universitet Institutionen för ekonomi och

Effektivitet

Begreppet effektivitet är populärt och ses oftast som positivt värdeladdat. Termen är central hos Max Weber, inom nationalekonomin och förekommer även i diskussioner kring användandet av offentliga resurser och därmed i dess förlängning inom biståndspolitik. I forskningslitteratur finns en mängd definitioner och teoribildningar kring begreppet, såsom inre och yttre samt förändringseffektivitet. Den mest avskalade beskrivningen är att få ut så mycket som möjligt med minsta möjliga insats, vilken kommer vara utgångspunkten för uppsatsen. Med denna så kallade måluppfyllelse eller med ett annat uttryck kostnadseffektivitet ska rätt resurser användas för att uppnå rätt mål.¹³
Begreppet rationalitet, som hos Weber är kopplat till byråkratisk förvaltning, betyder att överväga vilket medel som effektivast leder till ett visst mål. Effektiviteten utgår i detta resonemang från rationaliseringsbegreppet och han skiljer på fyra olika sociala handlingar. Dessa är målrationalitet, som innefattar handlingar en aktör gör för att uppnå ett önskat och beräknat specifikt mål. För det andra, värderationella handlingar, vilka fokuserar på egenvärdet och inte på dess resultat. För det tredje, affektiva handlingar, vilka bestäms av aktörens emotionella tillstånd. Avslutningsvis de traditionella handlingarna, som utgår ifrån gamla vanor vilka upprepas utan att rationellt ifrågasättas.¹⁴
Den effektiva organisationen är effektiv i sig själv, men samtidigt även effektiv i relation till andra organisationer eller aktörer. Hos Weber kännetecknas den av samverkan mellan kapitalism och rationalitet. Makten i staten ligger i hur förvaltningsorganisationen utför sitt dagliga arbete. Denna makt kan även tjäna andra mål – såsom ideal – eller å andra sidan makt för maktens egen skull och att få del av den prestige som makten ger. Drivkraften hos personer i alla typer av organisationer är därmed materiell belöning eller social status.¹⁵

3.3 Effektivitet inom bistånd

Utifrån Webers synsätt på effektivitet hos byråkratiska aktörer kan myndigheter och olika biståndsorganisationer ses som exempel på detta. Inom offentlig förvaltning och därmed även inom biståndspolitik förekommer motstridiga intressen, med olika krav samt tolkningar av effektivitet. Enlig Riddell kretsar den centrala frågan i diskussionen om utvecklingsbistånd oftast kring hur biståndet kan bli mer effektivt, medan frågan om bistånd överhuvudtaget är effektivt och leder till ett positivt resultat bara diskuteras i mindre utsträckning.¹⁶
I Är Sveriges bistånd effektivt? förs en diskussion om biståndseffektivitetens dubbla mening. Å ena sidan kan det vara ändamålsenligt, vilket betyder att målet med biståndet uppnås. Å andra sidan kan biståndet ses som kostnadseffektivt, genom att få ut som mycket som möjligt ur ett biståndsprojekt. Såsom framkom i 3.2 utgår uppsatsens effektivitetsbegrepp utifrån den sistnämnda beskrivningen. I forskningen har det, enligt Ganuza m.fl., bland annat konstaterats att biståndets effekter blir mer effektiva om mottagarlandet för en hållbar ekonomisk politik.¹⁷
Det finns, enligt Jakob Svensson, en mängd studier som behandlar effektivitet inom utvecklingsbistånd. Dessa utgår antingen från ett makroperspektiv, vilket innebär att de studerar enskilda länder. Eller studier som utgår ifrån ett mikroperspektiv, vilket betyder att studera särskilda projekt. Enligt Svensson är det nästan omöjligt att dra några generella slutsatser från dessa studier. Orsaken är stora olikheter i utvärderingsmetoder av projekt. Ytterligare en orsak är att flera metoder inte är kvantitativa och om så ändå är fallet är metoden oftast bristfällig. Som en följd av svårigheten att utvärdera projekt har fokus framför allt flyttats till makroekonomiska effekter av bistånd.¹⁸
Det går utifrån ovanstående inte att belägga om bistånd fungerar, likväl som det inte går att belägga motsatsen. Bistånd kan vara framgångsrikt i vissa länder och under vissa bestämda tider. Det Svensson kom fram till är att det inte föreligger ett samband mellan bistånd, tillväxt, fattigdomsbekämpning och hjälpinsatser. Enligt Svensson finns det tre möjliga förklaringar till att biståndet blir ineffektivt. Dessa är att det styrs av givarländernas politiska och/eller strategiska ställningstaganden. Den andra förklaringen utgår ifrån givarorganisationernas starka vilja att ge bistånd till olika länder eller projekt, oavsett om det redan i förväg ses som ineffektivt. Den tredje förklaringen, som enligt Svensson är den troligtvis viktigaste, utgår ifrån att företrädare för mottagarländers regeringar vill sko sig.¹⁹
Svensson, liksom tidigare Ganuza m.fl., konstaterar att utvecklingsbistånd har en positiv effekt när mottagarländer för en god makroekonomisk politik. Detta innebär, enligt Svensson, att bistånd gör mest nytta i länder som har låg inflation, litet budgetunderskott samt för en öppen utrikeshandel. Ytterligare en faktor som kännetecknar dessa länder är att det förekommer fria mänskliga rättigheter. Svenssons slutsats är att utvecklingsbistånd gör mest nytta i dessa mottagarländer och att hjälpinsatserna ska vara långsiktiga samt hjälpa till att bygga upp institutioner.²⁰

3.4 Villkorande – en väg till effektivitet?

Villkorande, eller med ett annat ord konditionalitet, har sitt ursprung i den ekonomiska sfären. Internationella valutafonden (IMF) och Världsbanken kom att använda sig av villkorande för att mottagarländer skulle föra en önskad reformpolitik. Villkorande kom sedan att användas av andra biståndsgivare för att påverka mottagarländer.²¹
Det finns tre olika generationer av villkorande inom bistånd. Den traditionella modellen utgår ifrån en stark aktör som påverkar en svag genom belöning, sanktioner eller straff. I den första fasen låg fokus på systematiska förändringar av ekonomi, institutioner och politiska reformer. Dessa förändringar skulle främst åstadkommas genom makroekonomisk liberalisering och finansiell stabilisering. Genom villkorandet av bistånd hade givaren i teorin möjlighet att frysa och även sluta att ge bistånd om mottagarlandet inte genomförde de önskade reformerna. I praktiken kom detta inte att ske och styrmedlet visade sig vara ineffektiv.²²
Den andra fasen inleddes i samband med det kalla krigets slut och fokuserade framför allt på politiska reformer. Villkorandet blev ett verktyg för att genomföra demokratisering, mänskliga rättigheter och good governance.²³ Omkring tio år senare inleddes den tredje fasen. Det övergripande målet blev fattigdomsbekämpning, men även att påverka beslutsprocesser i mottagarländer. Detta skulle åstadkommas genom att skapa lokalt ägandeskap av politiska reformer. Gordan Crawford anför att det inte finns något som påvisar positiva effekter mellan villkorande och demokratisering av ett land. Allt sedan villkorande kom att användas inom bistånd har det visat sig vara en papperstiger. Mottagarländer lovar genomföra reformer, som sedan inte förverkligas. Genom villkorat bistånd har mottagarländernas regeringar möjlighet att inte behöva ta eget ansvar, utan istället att skylla misslyckanden på villkoren. Villkorande finns dock alltjämt kvar inom biståndspolitiken, men har fått en mindre framskjuten position – i alla fall retoriskt. I förhandlingarna med kandidatländerna i Öst- och Sydösteuropa används villkorande av EU och därmed av Sverige. Unionen kan i detta avseende ses om en så kallad mjuk makt. Med detta menas att den använder sig av olika påtryckningsmedel, såsom givande av bistånd kombinerat med att utställa förhoppningar till kandidatländer att de på sikt ska bli fullvärdiga medlemmar i EU när villkoren uppfyllts.²⁴