Linköpings Universitet Institutionen för ekonomi och

4.2 Parisdeklarationen och Handlingsplanen från Accra

FN:s Millenniemålsdeklaration från 2000, vars syfte var att halvera världsfattigdomen till 2015, låg bland annat till grund för Parisdeklarationen. Som en följd av millenniemålen fördubblades världens bistånd mellan åren 2000 till 2005 och kom att uppgå till 100 miljarder US-dollar. Andra händelser som påverkade tillkomsten av Parisdeklarationen var konferenserna i Monterrey 2002, Rom 2003 och i Marrakech året efter. Syftet med dessa konferenser var bland annat att effektivisera samt harmonisera bistånd.³⁵
I Paris samlades i mars 2005 DAC tillsammans med över hundra givar- och mottagarländer, däribland Sverige. Syftet var att påbörja ett reformarbete som skulle leda fram till att effektivisera världens bistånd, vilket utmynnade i den så kallade Parisdeklarationen. Dessa mål och överenskommelser skulle uppnås med utgången av 2010.³⁶
Genom Parisdeklarationen och senare i Handlingsplanen från Accra från 2008 var avsikten att en förändring av relationen mellan givare och mottagare av bistånd skulle inledas. Fokus i biståndsarbetet kom att ligga på mottagarländernas prioriteringar. Givarnas uppgift skulle framför allt inriktas på att stödja de strategier som mottagarna hade för utveckling och fattigdomsbekämpning. I samband med mötet i Accra sattes nya mål för att effektivisera bistånd. Dessa var att givarna skulle arbeta för ett utökat ägarskap och att frågor om mänskliga rättigheter skulle få en mera framträdande roll samt att jämställdhet och miljö/klimatförändringar i större utsträckning skulle beaktas inom bistånd.³⁷
Parisdeklarationen utgick ifrån fem huvudbegrepp och tolv indikatorer, se bilaga. Indikatorernas syfte var att möjliggöra en uppföljning. Huvudbegreppen var för det första ägarskap som innefattade att mottagarländerna – eller som de omnämndes i deklarationen partnerländerna – skulle utföra ett effektivt ledarskap över sin egen utvecklingspolitik och samordna biståndsarbetet. För det andra givaranpassning, där givarländerna skulle anpassa sig till mottagarländernas egna utvecklingsstrategier, institutioner och tillvägagångssätt. Därefter harmonisering av biståndet, vilket betydde att olika givarländer och organisationer samordnade biståndsinsatser, förenklade förfaranden och att givare utbytte information för att undvika dubbelarbete. För det fjärde bättre givarsamordning och därmed resultat. Detta betydde att mottagar- och givarländer skulle fokusera på resultat av bistånd samt förbättra beslutsprocessen. Tankarna var även att resultaten skulle vara mätbara. För det femte, ömsesidigt ansvar, vilket medförde att mottagar- och givarländer gemensamt var ansvariga för resultatet av biståndet.³⁸
Med utgångspunkt ifrån de fem huvudbegreppen och indikatorer kom biståndsgivare och biståndstagare att inleda ett förändringsarbete av biståndspolitiken i världen. För att säkerställa att dessa förändringar också skulle ske i önskad utsträckning kom uppföljningar och utvärderingar av Parisdeklarationen att ske.

4.3 Uppföljning av Parisdeklarationen

Efter antagandet av Parisdeklarationen gjordes olika uppföljningar. Rapporten från 2005, som publicerades 2006, omfattade data från 23 av 33 länder. Sveriges resultat att uppnå Parisdeklarationens målsättning låg på 62 procent. I rapporten 2008 Survey on Monitoring the Paris Declaration var uppgifterna från 2006 och omfattade 29 av 55 länder. Siffran för Sveriges uppfyllandegrad hade ökat till 69 procent. I rapporten från 2008 framkom att det finns vissa svårigheter att följa upp resultatet eftersom det bland annat tillkommit nya länder. I rapporten förekom även rekommendationer för hur biståndet skulle effektiviseras. En slutsats var att djupt rotade beteenden måste ändras för att förändringar av internationellt utvecklingsbistånd ska kunna åstadkommas.³⁹
Bertil Odén, företrädare för intresseorganisationen Forum Syd, påvisade svagheter i Parisdeklarationen. Han påpekade att det inte lyfts fram vilka krav som skulle ställas på hur mottagarländernas ekonomiska politik skulle utformas. Vidare att Parisdeklarationen inte gick tillräckligt långt när det gäller att minska villkoren som givarna ställde på mottagarländerna. Annan kritik var att Parisdeklarationen inte ställde bindande krav samt att uppföljningen var bristfällig. Utöver detta var han kritisk till att centrala begrepp som ägarskap och biståndseffektivitet inte blivit tillräckligt tydligt definierade.⁴⁰

5. Svenskt utvecklingsbistånd

Som tidigare nämnts går den svenska biståndspolitiken tillbaka till 1962. Under åren har förändringar av den förda politiken skett. PGU:n har alltsedan den enhälligt godkändes av riksdagen 2003 varit hörnpelaren för både socialdemokratiska och borgerliga regeringars biståndspolitik.⁴¹
I delkapitel 5.1 beskrivs hur det svenska utvecklingsbiståndet kanaliseras. I det därpå följande delkapitlet sker en genomgång av det svenska biståndet och om Parisdeklarationen påverkat svensk politik. Detta kapitel inleds med PGU:n och sedan regeringens skrivelse (skr.). Därefter regeringsförklaringar, rikdagens deklaration vid utrikespolitiska debatter, förslag till statsbudget och regleringsbrev till Sida. I delkapitel 5.3 presenteras RR:s syn på svenskt bistånd. Orsaken till att avsätta ett delkapitel till myndighetens synpunkter är att sätta resultatet i ett kritiskt förhållningssätt till det som framkommit i de föregående delkapitlen. I det sista delkapitlet sker en analys av det svenska utvecklingsbiståndet efter antagandet av Parisdeklarationen.

5.1 Hur svenskt utvecklingsbistånd organiseras

Sveriges internationella bistånd kanaliseras via Utrikesdepartementet och uppgår 2010 till en procent av bruttonationalinkomsten, vilket motsvarar 31,4 miljarder kronor. Den svenska biståndspolitiken genomförs med ett antal olika metoder och kanaler samt bygger på olika typer av bistånd, såsom det så kallade landbaserade biståndet som är anpassat till respektive mottagarland.⁴²

Det svenska biståndet ska, enligt regeringen, kännetecknas av kvalitet och effektivitet – vilket åstadkoms genom tydlig resultatstyrning. Genom samarbetsstrategier är målsättningen att en styrning av samarbetet med länder och regioner ska ske. Målen med det svenska biståndet är att det i större utsträckning ska gå hand i hand med svenska prioriteringar och de mål som mottagarländerna har. Därmed ska Sida förändra samarbetsstrategierna så att biståndet blir mätbart, vilka ska presenteras i Sidas årliga landplaner. Regeringen ger Sida i uppdrag att ta fram underlag för styrning av bilateralt bistånd. I ett första skede sker detta genom regleringsbrev till Sida. Ett antal strategier för att styra det multilaterala biståndet är också framtagna. En förändring av regleringsbreven till Sida kommer att ske och fokus kommer i större utsträckning att ligga på hur Sida använder sig av sitt förvaltningsanslag och hur effektiviteten förbättras. Målsättningen med detta är att få kännedom om vad olika biståndsformer kostade och därmed få bättre beslutsunderlag för att genomföra ett effektivare biståndsarbete.⁴³

År 2007 framför regeringen att fokus i större utsträckning ska ligga på att effektivisera det svenska biståndet. Detta ska åstadkommas genom att samarbetsländerna ska minska i antal och att färre länder ska få ta del av större resurser. Biståndet i världen har under de senaste åren ökat och nya givarländer har tillkommit. I vissa fall har mottagarländer blivit administrativt överbelastade då 30 till 40 bilaterala och multilaterala givare varit verksamma i samma land. Som en följd av Parisdeklarationen har givarländer kommit överens om att minska antalet länder i vilka de är aktiva. Målsättningen är att färre länder skulle få del av större hjälpinsatser, vilket i förlängningen ska leda till större nytta. Det är framför allt tre områden som regeringen fokuserade på: Afrika, Östeuropa och stöd till konfliktområden. Regeringen konstaterar att flertalet av Sveriges samarbetsländer ligger i Afrika, söder som Sahara. Orsaken därtill är å ena sidan att flertalet av världens fattiga människor bor i området samt å andra sidan att dessa länder även står längst ifrån att nå FN:s millenniemål. Kontinenten har påtagligt drabbats av hiv/aids, väpnade konflikter samt riskerar svält. Avseende Östeuropa rör det sig om att minska fattigdomen i Sveriges närområde och samtidigt påverka länderna i framför allt forna Sovjetunionen och i sydöstra Europa att genomföra demokratireformer, som ska föra dem närmare EU. Det svenska stödet till konfliktområden har även ökat över åren. Regeringen framför att det är speciellt svårt att bedriva bistånd i konfliktområden på grund av brister i demokrati, mänskliga rättigheter, fred och säkerhet. Människorna i dessa regioner är dock särskilt utsatta och i behov av hjälp.⁴⁴