Linköpings Universitet Institutionen för ekonomi och

Resultat

I delkapitel 6.1 sker bland annat en återkoppling till hypotesen, syfte och frågeställningar, med även till uppsatsens centrala begrepp. I kapitel 6.2 presenteras en avslutande diskussion.

6.1 Slutsats

Metoden som använts har både kvantitativa inslag genom innehållsanalysens räknande av ord, men samtidigt även en kvalitativ ansats genom den funktionella idéanalysens tillvägagångssätt att försöka finna svar på hur en viss uppfattning fått genomslag. Den teoretiska ansatsen har framför allt använts på uppsatsens två sistnämnda frågeställningar. Såsom nämns i delkapitel 2.2 finns en metodisk svaghet med innehållsanalysen. Blott för att ett ord nämns eller för den delen inte nämns behöver det inte betyda att en förändring skett. Likväl som det kan vara en indikator på en förändring. Fördelen med innehållsanalysen är dock möjligheten att grovsortera data. Genom att kombinera innehållsanalysen och den funktionella idéanalysen framträder en bild av en samhällsförändring. Marknadsekonomi och därmed effektivitet har fått en mera framträdande roll efter det kalla krigets slut. Vad som, utifrån den funktionella idéanalysen, är hönan och vad som är ägget är svårt att säga. Antingen fick liberaliseringen och därmed marknadsekonomin en mera framträdande roll i världen och med den även begreppet effektivitet. Eller så skulle liberaliseringen och marknadsekonomin, under exempelvis 1980-talet, vara orsaken till det kalla krigets slut. Ett tredje alternativ, som jag finner mest logiskt, skulle vara en samverkan mellan dessa båda förklaringsmodeller. Därmed sker en samhällsförändring över tid med fokus på effektivitet, vilket resulterat i att marknadsekonomin slagit igenom globalt på planekonomins bekostnad. Förändringen kom att påverka de flesta samhällsföreteelser – även biståndspolitiken. Både den socialdemokratiska och den borgerliga regeringen framför exempelvis frihandeln och globaliseringen som viktiga redskap för att skapa välstånd i världen.
Uppsatsens hypotes utgår å ena sidan ifrån fattigdomsbekämpning som är det ena benet svensk biståndspolitik vilar på. Detta kommer till uttryck i den förda politiken att framför allt hjälpa fattiga i Afrika och konflikområden. Det andra benet utgår ifrån att värna Sveriges säkerhetspolitiska intressen. Detta är en politik som förts både av socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Efter det kalla krigets slut och sedermera medlemskapet i EU och en harmonisering av det svenska biståndet till Unionens har bistånds- och säkerhetspolitisk fått en mera framträdande roll. Detta gäller framför allt gentemot länder i Öst- och Sydösteuropa. Utifrån den borgerliga regeringens tydliga koppling mellan villkorande, bistånds-, utrikes- och säkerhetspolitik föreligger en relation till det realpolitiska perspektivet. Exempel på detta är att Sverige som en del av EU arbetar i riktning mot att kandidatländer ska närma sig Unionen. Målsättningen med denna politik är att öka säkerheten i Sveriges närområde.
Utifrån uppsatsens syfte att klargöra vad begreppet effektivitet inom utvecklingsbistånd kan tänkas innebära framkommer att det i största allmänhet ses som positivt värdeladdat. Den mest generella beskrivningen av effektivitet är den så kallade måluppfyllelsen. Vilket enligt Weber, men även hos Brorström och Modell, betyder att uppnå rätt mål genom att använda sig av minsta möjliga insats. Det föreligger exempelvis, enligt Weber, en växelverkan mellan effektivitet och rationalitet. Rationalitetsbegreppet hos Weber är kopplat till den byråkratiska förvaltningen som, enligt honom, kännetecknas av att det inom den övervägs vilka medel som effektivast leder till ett visst mål. Biståndseffektiviteten kan, enligt Ganuza m.fl., ses som både ändamålsenligt, vilket betyder att målet uppnås och/eller kostnadseffektivt genom att få ut mesta möjliga resultat genom användandet sig av minsta möjliga insats.
Webers sociala handlingar förekommer förvisso inte renodlat, men delar av dessa beståndsdelar anser jag går att finna inom biståndspolitiken. Av Webers fyra sociala handlingar finner jag att målrationaliteten förekommer inom politiken som ledde fram till Parisdeklarationen samt hur den sedan påverkar svenskt utvecklingsbistånd. Dess målsättning är därmed att öka effektiviteten inom bistånd. Även den andra sociala handlingen, den så kallade värderationella handlingen går att spåra inom den förda svenska biståndspolitiken. Denna handling motsäger till viss del den första, genom att dess drivkraft är egenvärdet. Detta egenvärde utgår ifrån politikers och tjänstemäns önskan att positionera sig, likväl som det på en organisatorisk nivå kan komma till uttryck i att säkerställa Sveriges säkerhetspolitiska intressen. Förutom dessa två sociala handlingar kan även den tredje, affektiva handlingen tolkas ingå som en beståndsdel i svensk biståndspolitik. Genom att hjälpa medmänniskor – runt om i världen – för Sverige en biståndspolitik vars målsättning är att åstadkomma detta.
Enligt Webers syn är en avgörande aspekt inom rationaliteten att se vilket medel som effektivast leder till ett specifikt mål. Rationalitetsbegreppet och därmed effektiviseringen är huvudsakliga orsaker till samhällsförändringen. Utifrån detta synsätt kan en kontinuerlig effektivisering av bistånd tolkas. Med utgångspunkt ifrån Webers fyra sociala handlingar kan biståndet både ses som välgörenhet, såsom exempelvis i den förda svenska politiken gentemot länder i Afrika samt konfliktområden och som ett medel att uppnå ett annat mål. I det sistnämnda fallet finner jag en tydlig koppling till realpolitiken. Detta genom att fokus under senare tid kommit att riktas mot att förbättra säkerheten i Sveriges geografiska närområde.
Med hänvisning till Webers tankar om att den effektiva organisationen kännetecknas av rationalitet i ett kapitalistiskt system, kan utvecklingen efter Berlinmurens fall samt att det kapitalistiska systemet fått en mera framträdande roll belägga hans tes. En förklaring till att effektivitet inte lyckats genomföras i tillräcklig utsträckning skulle kunna bero på den fjärde av Webers sociala handlingar – de traditionella handlingarna, kombinerat med olika drivkrafter hos medarbetare inom biståndsrelaterade organisationer. En organisation består av de människor som utgör den. Politiker samt tjänstmän kan därmed ses som aktörer som gör rationella val, men även val utifrån egna preferenser.
Enligt Parisdeklarationen ska bistånd inte vara villkorat, vilket är något som RR inte anser att Sverige uppfyller. Under senare tid har villkorandet framför allt använts mot kandidatländer i Öst- och Sydösteuropa i deras närmande till EU. I samband med bistånd kopplat till villkorande föreligger en asymmetrisk maktrelation mellan givare och mottagare. Villkorandet anser jag därmed vara kopplat till det realpolitiska perspektivet. Genom villkorandet av bistånd hade och har alltjämt Sverige och EU möjlighet att påverka kandidatländerna att föra en önskad politik. En politik som i det korta perspektivet för länderna närmare EU och vars målsättning i förlängningen är att öka säkerheten i Europa. Parallellt med detta realpolitiska synsätt går även liberaliseringen som medför att länderna i Öst- och Sydösteuropa närmar sig EU genom bland annat fördjupade handelsrelationer. Frågan är därmed varför villkorandet alltjämt används inom bistånd. Är det ett effektivt styrmedel eller en ineffektiv papperstiger? Om det inte skulle vara effektivt, men ändå används skulle det kunna vara ett exempel på Webers traditionella handlingar.
Såsom framkommit är begreppet effektivitet inget nytt för Parisdeklarationen, men aspekten biståndseffektivitet –kostnadseffektivitet – har fått en mera framträdande roll i världen efter antagandet, så även i Sverige. Parisdeklarationens fem huvudbegrepp och tolv indikatorer genomsyras av effektivitetstanken. Målsättningen är att biståndet ska bli mera effektivt genom att rätt resurs används för att uppnå rätt mål. I detta avseende ska biståndet vara kostnadseffektivt. Därmed framkommer att tankar kring frihandel och effektivitet haft inflytande på Parisdeklarationen och frihandelsperspektivets påverkan går framföra allt att urskilja. Det realpolitiska perspektivets påverkan och i dess förlängning även villkorandet är inte påtaglig i Parisdeklarationen. Men i praktiken framkommer att biståndspolitiken alltjämt ses som en integrerad del av svensk utrikes- och säkerhetspolitik, framför allt gentemot länderna i Sveriges närområde.
Med hjälp av innehållsanalysen framträder en delad bild av hur begreppet effektivitet behandlas i svensk politik, efter antagandet av Parisdeklarationen. Å ena sidan förekommer begreppet tidigare, såsom i PGU:n. Kopplingen till biståndseffektivitet blir dock tydligare åren efter undertecknandet av Parisdeklarationen. Det är framför allt i regeringens skrivelser, förslag till statsbudget samt i regleringsbreven till Sida som detta sker. Fokus ligger generellt på närområdet, effektivare bistånd, frihandel och globalisering. Angående effektivare bistånd går det framför allt att härleda till det ovan beskriva hos Weber, Brorström och Modell. Ur den funktionella idéanalysens perspektiv är orsaken därtill det kalla krigets slut och de samhällsförändringar som därefter tilltog. Att närområdet får en mera framträdande roll beror på Sveriges och EU:s realpolitiska agenda i vilken utrikes-, bistånds- och säkerhetspolitik integreras.
Vad som dock är påtagligt är att det framför allt nämns att biståndet ska vara effektivt, men mindre om hur detta ska genomföras. Relationen till biståndseffektivitet blir dock mera påtaglig, inom svenskt bistånd, efter antagandet av Parisdeklarationen. Regeringens målsättning med biståndet är att få ut så mycket som möjligt, men minsta möjliga resurs. I detta anseende kom Parisdeklarationen att spegla tankarna inom villkorandets tredje fas i vilken vikten av lokalt ägandeskap betonades, men även frihandelsperspektivet.
En förklaring till att hur inte får en tydligare framtoning skulle kunna vara svårigheterna att prognostisera biståndets effekter. I materialet från Ganuza m.fl. och Svensson framkommer att det inte finns något samband mellan bistånd, tillväxt och fattigdomsbekämpning. Istället är det andra faktorer som låg inflation, lågt budgetunderskott, mänskliga rättigheter och frihandel som innebär att länder för en god makroekonomisk politik. Kombinerat med detta ses även kunskapsöverföring som framgångsrikare än resursöverföring. Allt detta ska ses som en långsiktig process vilket leder till ökat välstånd. Utifrån detta lyfts åter den ekonomiska sfärens och därmed frihandels betydelse fram som en avgörande faktor vid bekämpningen av fattigdom i välden.