Minnen från mitt 78-åriga liv

Ljungaverks SDUK

De första decennierna av 1900-talet

Nybyggarsamhället

I nybyggarsamhället Ljungaverk bodde ca 1000 människor när Stockholms Superfosfats Fabriks AB startade driften 1912. Dessförinnan var denna del av Torps socken glest befolkad jord- och skogsbygd. Folkrörelser i form av frireligiösa församlingar och nykterhetsrörelser med anor från 1800-talet hade anhängare i trakten, där huvudort var stationssamhället Johannisberg.

Arbetarrörelsen

Arbetarrörelsen kom med fabriksbygget till bygden. Det fanns många anledningar för arbetarna att organisera sig. Bostadsförhållandena var under all kritik. Arbetet i fabriken oerhört krävande. 12 timmars skift hörde till det vanliga och på söndagarna hade vissa arbetare (kalkbrännarna) dubbelskift d.v.s. dygnet runt.

I början dominerade den syndikalistiska fackföreningsrörelsen. Första försöket att organisera arbetarna i LO: s Grov- och fabriksarbetareförbundet gjordes den 17 oktober 1912. C. A. Svensson, Sundsvall, som gjort en enorm pionjärinsats för att organisera arbetarna i Sundsvallstrakten, medverkade. Men det var inte självklart att bilda en LO-fackförening. Av de närvarande röstade 15 för LO och 6 för syndikalisterna. Vid starten hade fackföreningen blygsamma 18 medlemmar. Ledande företrädare var L. P. Larsson. Det gick trögt för föreningen och det kom stilleståndsperioder. Arbetsgivaren ville inte teckna avtal utan skriva kontrakt med varje arbetare.
Först den 14 juli 1916 kunde avd. 87 av Svenska Grov- och Fabriksarbetareförbundet bildas och den kom sedan att representera arbetarna genom decennierna.
Kooperationen hade året innan (1915) kommit igång med 118 medlemmar.
Den 15 januari 1915 träffades intresserade i Johannisberg för att bilda en arbetarekommun. Där medverkade Mauritz (även kallad Moje) Westberg en av de ledande i arbetarrörelsen i Medelpad som också blev redaktör för Nya Samhället.
SDUK

1916 kontaktade Oskar Öhman, också han välkänd politiker från Sundsvall, ungdom i orten för att bilda en ungdomsklubb. I stället blev det en fackförening det året men 1917 kom Öhman tillbaka och bildade en ungdomsklubb som kallade sig Ljungaverks SDUK. Klubbens aktiva startade Ljungaverks amatörer. Den levde kvar längre än själva klubben. Skådespelare av proffsklass var en kille från ”Götet” Gustaf Gröndahl. Han spelade huvudroller och regisserade. 1917 spelade man träffande nog en pjäs som hette ”Krig”. Lustspelet Jan-Anders, Lars Anders och deras barn blev en storsuccé som framfördes även på andra platser i Medelpad.

Olle Malm som var både ordförande och kassör i SDUK blev inkallad till överingenjör Rodling på förhör och fick besked att ”kommunistledare” inte var önskvärda innanför fabriksgrindarna. En förman som själv hade en grabb med i klubben hjälpte dock Olle Malm så han fick behålla anställningen.
Först 1926 bildades den ungdomsklubb som kom att finnas kvar under kommande decennier.

Första mötet hölls fredagen den 28 maj 1926 i Ljungaverks Folkets park enligt affisch. Alla intresserade inbjöds. Första protokollet är daterat den 2 juni. Hilding Edström hälsade välkommen och Frans Andersson utsågs till mötesledare. 7 närvarande bildade klubben och kunde notera 9 inträdesanmälningar som skulle behandlas på nästa möte. Till interimsstyrelse valdes Karl Vedholm, Karl Våhlin och Frans Andersson.

Efter två kvartal hade klubben över 100 medlemmar. Sedan kom medlemstalet att variera mellan 100 och 200 med en topp på 231 medlemmar 1939. Under en tid fanns också en dotterklubb i Johannisberg. 1944 hade de båda klubbarna tillsammans 257 medlemmar.
Lokal

Under första åren var lokalfrågan svår. På sommaren hade man dansbanan i Folkets Park. En tid höll klubben till i Kafé Granådalen även kallad Skogshyddan. Den s-k. teaterpaviljongen och arbetarmässen var stängda för socialistyngel som dåvarande platschef kallade SSU-arna. En mer permanent lösning medverkade klubbisterna till när Ljungaverks Södra Folkets Hus-förening bildades. Första styrelsen kom att till tre femtedelar bestå av klubbister. Klubbisterna gjorde omfattande frivilliga insatser i klädloger etc. men också genom att bygga bilväg till Parkudden.

Senare när både nytt Folkets Hus och Kyrka skulle byggas drev klubben att man skulle samsas om gemensamma lokaler.
200 möten

Under de första 25 åren hade klubben 200 protokollförda möten. Vid varje möte medverkade någon med anförande. Ämnesvalet är brett. I första hand politiska frågor i arbetarrörelsen och anföranden om rörelsens företrädare men också berättelser från resor i andra länder och anföranden om bland annat idrotten, ungdomsfylleriet, kooperationen, skolan, ungdomens sexualproblem, att spara i livförsäkring, modern konst, FN-organet Unesco etc.

Ordföranden i klubben

Enligt statistik upprättad av Åke Larsson var följande ordförande i klubben under åren 1926-1951. K. Vedholm, K, Våhlin, H. Modén, K. Lindgren, S. Sundin, S, Nykvist, H. Eriksson, H. Ellström, S. Sundin, H. Holmgren, I. Oskarsson, B. Vallman, T. Berglund, S. Eriksson, Å. Larsson, H. Johansson, K. Johansson, A. Nordlund, I. Lindgren, O. Åkerberg, P. Ljusberg, S. Israelsson, K. J. Jonsson, S. G. Andersson, B. Jonsson.

Många är värda omnämnanden för hängivna insatser i Ljungaverks SDUK under lång tid. Två som jag hade täta kontakter med under min tid i SSU och även därefter är Åke Larsson och Sune Israelsson.
Åke Larsson

Åke Larsson gjorde stora insatser i Ljungaverks SDUK - inte minst för att dokumentera SDUK Ljungverk. Mycket av ovanstående har jag hämtat från hans skrift till klubbens 25-årsjubileum och en del från min krönika till fackföreningens 40 årsjubileum 1956. Åke var mycket idérik och ambitiös. Han var krävande när det gällde att det skulle vara kvalité i det som skrevs och talades och att god kultur skulle ha en plats i verksamheten. Han var mycket respekterad och ett föredöme för många av oss.

Sune Israelsson

Jag har intervjuat Sune Israelsson som gjorde stora insatser i Ljungaverks SDUK från 1945 och många år framåt. Vi yngre minns honom som den som ingen annan kunde inspirera oss för de idéer som socialdemokratin stod för. Hans resa i livet från tiden i SSU är rätt typisk för många ljungaverksungdomar

Sitt intresse för klubben och politik fick han från fadern som var kassör i Arbetarkommunen. Vidare sände Avd 87 honom till en ungdomskurs som Grov och Fabriks hade på Bommersvik. Han fick goda kontakter med förbundets studiesekreterare Lennart Vallstrand, som var ett stort stöd för honom. Därefter följde studiecirklar i förenings- och organisationskunskap. I klubbverksamheten fick han lära sig att organisera och samarbeta - och inte minst lyssna och leda kamrater som var verksamma i klubbens arbete. Detta gav en insikt om att det fodrades vidareutbildning. Han såg Åke Larsson och Lennart Valstrand som goda idésprutor. Avd.87 gav honom också goda möjligheter till utveckling bl.a. ett stipendium för att gå på Brunnsviks Folkhögskola.

Sune fick sitt första jobb på Konsum och kom sedan till smältverkets kolmontering. Det var svart och hett som i helvetet enligt Sune och han lyckades få förflyttning till verkstadens plåtslageri. Där arbetade han tillsammans med Plåtkalle som gav honom en gedigen utbildning till plåtslagare. Han fick jobb hos Smith & Olsson i Sundsvall med plåttäckning i samband restaurering av Kyrkan.

Sune genomgick sedan teknikerutbildning och fick jobb som ingenjör i Vattenfall. Dessförinnan hade han också jobbat i Eskilstuna som verkmästare vid ASEA företaget Lusth & Rosen. Där började en ny period i hans föreningsliv. Han engagerades i TCO organisationen SALF (Arbetsledarförbundet numera Ledarna).
I Vattenfall placerades han i Storuman som planeringsansvarig för verkstaden och senare verkstadschef för hela verkstadsrörelsen. I Storuman utsågs han till ordförande för Övre Umeälvens arbetsledare.

Efter ett antal år i Storuman erbjöds han befattningen som verkstadschef för verkstäderna i Messaurebygget med mer än 800 man anställda. När byggnadsverksamheten var avslutad i Messaure flyttade han till Seitevare och fick där uppdraget att organisera och bygga upp verkstädernas organisation och verksamhet. Vid denna tid erbjöds han och accepterade anställning i SALF.

Därefter tog den fackliga verksamheten helt över. Sune började som branchombudsman och efter åtta år som Förhandlingschef avgick han med pension. I arbetet i SALF ingick en omfattade verksamhet i TCO. Han deltog i en rad större utredningar och fick Regeringens uppdrag att ingå som ledamot i Arbetsdomstolen.

Alla de anställningar och uppdrag Sune haft under sitt liv hade enligt honom i mycket stor utsträckning sin grund i SSU och ungdomsklubben i Ljungaverk. 

Amatörteatern

Amatörteatern var viktig inte bara för att ha kul på modern svenska utan för att lära sig agera.

Klubben rekvirerade rollhäften och de mest intresserade bildade eget amatörteatersällskap. Dagen före nyårsafton 1926 uppförde klubbens amatörer ett teaterstycke som belönades med kraftiga applåder.1927 bildade amatörerna eget sällskap. Revymakaren Valter Vik träder in på scenen. Inom klubben fortsattes amatörteatertraditionen i klubbgängen som följde klubben under alla åren och svarade bl.a. för nyårsrevyer i Ljungaverks Folkets Hus.
Bildningssträvanden

Bildningssträvanden var en viktig del i klubbens verksamhet. Klubben anslöt sig till Medelpads folkhögskoleförening. Ett exempel på aktivitet var den kurs i välskrivning som ordnades två timmar varje lördagseftermiddag under ledning av Levi Johansson. Klubben var drivande bakom bildandet av en lokalavdelning av ABF som sedan kom att svara för ett välordnat folkbibliotek. Många minns en stämningsfull Dan Andersson afton med sång, musik och deklamation. Folkets hus scenen hade byggts om till en kolarkoja och rektor Lindeborg från Sundsvall medverkade med deklamation och ett inspirerande föredrag om poeten.

Klubbar på varje ort

Klubbarna i Stöde, Torpshammar, Fränsta och Ljungaverk samarbetade i en krets som kallades Mellersta kretsen. Under åren 1938 – 1944 fanns också en klubb i Johannisberg. Klubben var också representerad på kongresser och i distriktsverksamheten.

Stora samhällsproblem på klubbens möten
Stora samhällsproblem präglade klubbens arbete under dessa decennier.
Arbetslösheten på 20-talet med kulmen i början av 30-talet. Arbetslös ungdom var hänvisad till vad som faktiskt kallades arbetsläger i Sörhångsta skola 1935. Klubben inbjöd hela lägret till underhållningsaftnar.
Kampen mot fylleri, hembränning och olaga sprithantering. Flera klubbledare var organiserade nykterister och man strävade efter att vi varje tillfälle främja nykterhet.
Försvarsfrågan. Där var klubben i opposition mot partiet och gick så långt på ett möte att man krävde att Per Albin Hansson och Bernhard Eriksson skulle lämna sina uppdrag i partiet. Senare backade klubben från detta ställningstagande och de som krävt Per Albins huvud på ett fat uteslöts för kommunistiskt förehavande. Året är 1927 och vad som hänt kan ses som en efterdyning till partisplittringen 1917.
Människan och arbetet. En konferens på detta tema den 9 mars 1950 med bred representation från klubb, fack och företagsledning finns väl dokumenterad.
Internationell solidaritet

Den internationella solidariteten fanns med i klubbens verksamhet. 1926 deltog klubben i insamling till strejkande gruvarbetare i England. På 30-talet bildades en lokal Spanienkommitté och klubben var med i insamling av både kläder och pengar. När Finland överfallits av store grannen i öst var klubben med på nationsinsamling och i lokal kommitté för hjälpen till Finland tillsammans med andra organisationer i Torps kommun.

Två klubbister gick med i svenska frivilligkåren Kalle Persson och Clas Edström. En stor del av Ljungaverksborna tog ett stämningsfullt avsked vid järnvägsstation. De kom lyckligtvis tillbaka välbehållna. Klubben deltog också på flera sätt i hjälpen till det ockuperade Norge.

Arbetarungdomens gymnasium

Före 1950 gick de flesta arbetarungdomarna ut i livet med bara folkskola och fortsättningsskola i slöjd. SSU-klubben blev en möjlighet för arbetareungdomen att utveckla olika färdigheter. Att kunna tala och skriva var viktigt var viktigt i kampen för demokrati och rimliga förhållanden men också för att kunna läsa vidare. Det var lärorikt att skriva protokoll och referat och att spela amatörteater var viktigt för få bort scenskräcken när det gällde att uppträda inför andra och att föra klubbens talan. Åke Larsson beskrev träffande klubben som arbetareungdomens gymnasium.

Söndag den 30 oktober 2011

Innan jag stänger denna berättelse om Märta och Oskars barn några ord om läget denna vackra höstdag. Vi kan inte göra mycket åt tidens gång och hur länge vi får leva.

Av de 11 barnen finns två kvar. Tord och Jan Olov. Jag bor i Härnösand. Janne i Östersund. Dit kom min far Oskar när de byggt färdigt Inlandsbanan från Orsa. Lilibet och jag hälsade på i Östersund.20- 22 oktober. Gertrud låg på lungkliniken på Östersunds sjukhus. Om och när hon kan komma hem fick vi inte veta något om. Hans-Gösta bor sedan Eivor avlidit och huset sålts i ett äldreboende i Brunflo. Hans Gösta är snyggt klädd och ser hyfsat frisk ut. Han ger dock uttryck för förtvivlan när det gäller hans situation. Kan inte se rummet på äldreboendet som sitt hem. Hans och Eivors hus är dock sålt Nu har vi tagit avsked av både Hans-Gösta och Gertrud.

Vi kan vara glada och stolta i vår familj över att barn och barnbarn fått utbildning och bra jobb. Med tanke på att det i generationen före oss var sällsynt och i stort sett uteslutet med avancerad utbildning har det sena 1900-talet inneburit stora förbättringar. Akademisk utbildning som var förbehållen barn med rika föräldrar står öppen för alla. Ännu en bit in på 1960-talet fanns dock inte möjligheter till studielån/bidrag.

Nu har vi barn och barnbarn som fått avancerad utbildning och bra jobb. Jag vill avsluta med dikten I rörelse av Karin Boye. Den speglar en minnesbild jag har från prat i syskonkretsen inför att vi skulle uti världen. Vi sa oss också att oändligt var det stora äventyr vi strävade mot.

Karin Boye I rörelse

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

Där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

Blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Jag fick tidigt en kamrat som hette Eje Westin. Vi bodde nära en å som hette Granån. Där fiskade vi öring. Vi använde träklykor med rev och mask på. Vi tryckte ner klykan i marken. Satte ut dem på kvällen. Så träffades vi på morgonen och vittjade. Fick ofta öring, som det fanns gott om i ån. Och gick hem till våra Mammor och gladde dem.

Jag har fått leva ett rikt liv. Vi hade grannar som vi umgicks med. Flodbergs, som hade jordbruk nära oss. Viktigt för oss var att de hade en häst. Vi fick hjälp ibland. Hästar fanns också hos Karlssons eller Bond Kalle som blev namn som var lättast att minnas. Andra grannar var Landerhjelm och Fankvists.

Farbror Sundberg som bodde i en skogsdunge några 100 meter ifrån oss besökte vi pojkar ofta. Han är 70 år och änkeman. Han bor i en liten rödmålad stuga. Han är gästvänlig och pratsam. Tycker om att någon kommer och hälsar på. Berättar om sitt långa och händelserika liv. Berättar om hur det är att vara timmerhuggare, kolare, flottare, sjöman, jordbrukare, rallare, snickare. Alla dessa yrken har han prövat på. Nu på gamla dar försörjer han sig hjälpligt som snickare.

Det var gudstjänst i skolan på söndagar och där träffades många i byn. Dit gick även Sundberg. Vi hade ingen kyrka i Ljungaverk då men ett baptistkapell. Mamma brukade gå dit och jag följde med och gick i söndagsskola där. Brukar säga i dag, då dagens extremister, som kallas Sverigedemokrater motsätter sig att det kommer invandrare till vårt land, att jag lärde mig som barn att vi människor på denna jord har samma människovärde. Jag hatar dessa rasister på samma sätt som jag hatade nazister.

Jag fick vänja mig vid det. Finsk ryska kriget utbröt 1939. Det kom många finska flyktingar till Ljungaverk. De fick bo i Sörhångsta skola, som inte längre användes

Under det andra världskriget var Karelen återigen skådeplats för våldsamma strider. I samband med den sovjetiska invasionen av Finland 1939 utropade Stalin den Demokratiska Republiken Finland som var en sovjettrogen regim under ledning av den finska kommunisten Otto Ville Kuusinen. Terijokiregeringen (efter staden Terijoki i Karelen) skulle styra Finland efter den förväntade sovjetiska segern. Men Rysslands totala seger över Finland lyckades inte. Därför upplöstes Terijokiregeringen den 12 mars 1940.

När Moskvafreden ingicks under vinterkriget 1940 kom mer än hälften av Västkarelen att tillfalla Sovjetunionen och det Karelska SSR. Ungefär 400 000 finländare fick förflyttas till andra platser i Finland. Vinterkriget och den resulterande sovjetiska expansionen orsakade stor bitterhet i Finland, som förlorade sin näststörsta stad, Viborg, sina industrier vid floden Vuoksen, Saima kanal (nedre loppet) som kopplar ihop centrala Finland till Finska viken, tillgång till fiskevattnen i Ladoga samt gjorde en åttondel av landets invånare till flyktingar utan chans att återvända. Under fortsättningskriget ockuperade finländarna återigen de överlåtna områdena och största delen av östra Karelen och höll området i tre år. Efter att Finland ingått ett nytt vapenstilleståndsavtal med Sovjetunionen specificerades de nya gränserna vid förhandlingarna i Paris 1947.

Jag kom att bli kamrat med en flykting i min ålder som hette Risto Josipilä. Det lärde mig att vi människor får lära oss mycket i livet genom att umgås. Jag har efter den tiden insett att vi måste acceptera att det kommer flyktingar hit från länder i krig.

Jag fick inspiration som barn att gå vidare i livet. Vi läste om samhällsfrågor i När Var Hur. Jag inspirerades att skriva dagböcker som jag har kvar än. Berättade om den bygd jag växte upp i. Mellan Ljungan dalgång och Nord Hälsinglands bebyggda trakter sträcker sig ett stort skogsområde. Här och där ligger sjöar. På stränderna finns små byar. Det är intressant att iaktta hur dessa byar utvecklas. Där bodde många. Tidigare var det ovanligt att några bilvägar ledde fram till dessa byar. När vägar byggts flyttade folk ifrån byarna.

Strax norr om hälsingegränsen låg Karpåsen. Jag säger låg för nu är byn ett minne blott. Fem gårdar fanns där när den var som störst men där de låg på sluttningen av Karpåsen finns nu spirande ungskog. Bara lämningar av eldstäderna förråder var husen stått.

I byn florerade en tid tillverkning av falska mynt. Ett stycke nedanför där byn låg kan man än i dag se resterna av falskmyntarverkstaden som försåg hela byn med pengar. Ledare för det skumma företaget var Lasse Olsson eller Falskmynta-Lasse som han också kallades. Han ägde ingen av gårdarna utan bodde som dräng hos en av byns bönder.

Jag började tidigt sälja Folket i Bilds böcker i gårdarna i byn Riset, När jag kom in i stugorna fick jag veta att den enda bok de hade var psalmboken och bibeln. Det var böcker av Wilhelm Moberg, Jan Fridegård, Ivar Lo Johansson m.fl. diktare och författare jag sålde.

Det känns märkligt att ha fått leva frisk i 78 år. Jag har varit aktiv hela tiden. Är nu ordförande i den samfällighet med 50 hus som heter Domaren. Jag sjunger i Stämbandet som förut hette Ramsås Låteri.

I min barn- och ungdom övertygades jag om att vi har samma människovärde. Nazisternas framfart i Europa och inte minst i Danmark och Norge kändes omänskligt och förskräckligt. Jag tänker på det när jag nu som 78-åring läser rashetsande artiklar av Sverigedemokraterna.

Nu sitter jag i vårt hus på Spjutgatan 42. Första vardagen efter jul 2012. Tänk att få sitta här frisk och kry. Det snökaos vi haft har gjort en paus. En blek december sol lyser mot fönstren i längan mitt emot.

Folkskolan minns jag med glädje. Karl Landerhjelm var en barsk men trevlig lärare. Han var idealist. Livet är så trelivligt som du gör det till. Han samlade frimärken. Det var krigstid och många frimärken från Tyskland hade krigsmotiv. Jag började också samla och har i det frimärksalbum jag ännu har kvar från krigstiden frimärken från Stortyskland, som det hette då.

Jag hade börjat skriva dagbok som ung grabb på Risa som vi sa. En skoldag 1945 beskrev jag så här. Steg upp och klädde mig klocka 7. Åt frukost och åkte till posten och hämtade Dagens nyheter till Landerhjelm. Lektionerna började kl.9 med historia. På rasterna klättrade jag i träden men blev varnad att inte göra det. Efter skoldagen for jag ut och sålde FIB. Höll på i 2 timmar och tjänade 1 kr. En blev skyldig. Kvällarna läste jag läxor och böcker. Åt middag, tvättade mig och lade mig.

En morgon cyklade jag omkull och fick hjärnskakning. Det blev taxifärd till Sundsvalls Sjukhus. Där blev jag en vecka. Mamma och Pappa kom och hälsade på.

Nu är mitt liv till största del bakom mig. När jag i nutiden ser att partier med invandrafientliga mål blir allt större tänker jag på nazistpartierna. Jag fick i julklapp Ingrid Carlbergs berättelse om Raoul Wallenberg. När förintelsen kom till Ungern diskuterades en amerikansk-svensk räddningsaktion för de sista resterna av Europas judiska befolkning. Svenska regeringen skulle skicka någon. En serie tillfälligheter gjorde att man utsåg Raoul Wallenberg. Ett halvår senare hade tusentals ungerska judar den unge svensken att tacka för sitt liv. I januari 1945 gick Raoul Wallenberg frivilligt till mötes i ett utbombat Budapest. Han skulle aldrig mer komma tillbaka till Sverige.

Idag har jag skrivit en blogg om hur arbetare behandlades förr och hur invandrade skogsplanterare behandlas i dag.

Hör hur skogsplanterare från andra länder behandlas. Även svenska arbetare har fått kämpa för sin rätt.

AUGUST PALM

När jag hör hur personer från andra länder som kommit hit för att plantera skog behandlas erinrar jag mig vad jag fick veta när jag skrev sågverksarbetarnas och socialdemokraternas historia i Västernorrland.
Industriverksamhet i större omfattning kom till Västernorrland på 1600-talet då järnbruk placerades där det fanns gott om skogtill träkol. Sedan kom sågverken och den förädlingsindustri som nu är en avlandets viktigaste exportnäringar. Ett stort genombrott kom med lagen omaktiebolag i mitten på 1800-talet som gav nya möjligheter att skaffariskkapital
Med sågverksindustrins utveckling i aktiebolagsform följde också att vi fick ett arbetarproletariat. Järnbrukens patriarkaliska ägare ersattes av förvaltare med mer eller mindre anonyma aktieägare.

Lönerna var låga och missnöjet grodde. 1873 strejkadearbetare i Norrbotten mot svältlöner. Man tror att det var den första strejken. Den fick efterföljare i Gävle och Ådalen 1875 och den mest omfattande och omskrivna 1879 i Sundsvall.

Sundsvallsstrejken började med spontan arbetsnedläggelse vid Heffners sågverk. Fackföreningar fanns inte. Lönerna hade sänkts med omkring enfemtedel. Strejken spred sig. 6000 vid 21 sågverk strejkade efter tre dagar. Magistraten i Sundsvall vädjade om hjälp hos landshövding Curry Treffenberg. Strejken var ett brott som skulle bestraffas. Militär grupperades runt Skarpskyttelägret där de strejkande samlats.

Domstol upprättades på lägret och dömde några av arbetarna – en satt i fängelse några månader. Strejkande hotadesmed vräkning från bostäder och hade inte något att leva av. Sågarna behövde dock arbetarna och de flesta fick efter en tid återgå på grund av särskild ”nåd” från arbetsgivarna.

Under 1880-talet kom gesäller som under vandringar i Europa kommit i kontakt med radikala idéer. De blev drivkrafter i kampen för att få bilda fackföreningar. Med början vid sågverken bildades under 1880-talet många fackföreningar. Arbetsgivarna motsatte sig föreningsrätten med full styrka. Den kamp detta föranledde skulle vara värd sig egen historia. Viktigast är dock maträtten att organisera sig i långa loppet inte kunde tas ifrån arbetarna.