Minnen från mitt 78-åriga liv

Jag hade samtal med en god vän Erik Fichtelius far Figge Fichtelius, läkare och vetenskapsman. Vi träffades på badhuset i Härnösand och han hade en klokskap som jag beundrade. En dag sa han till mig. Tänk på att se varje dag som ett litet liv. Du vaknar och börjar den dagen - en liten del av livet. Förstör inte dagen med att hela tiden gå och bekymra dig för morgondagen. Gör som romarna: Carpe Diem. Fånga dagen.
Det känns så rätt i detta turbulenta liv att koncentrera sig på varje dag. Jag är inne i en ålder då många goda vänner utöver Olov, Anna och Bo inte finns. Men jag har förmånen att få glädjas varje dag jag vaknar pigg. Fånga den!
Under julen 2012 visades dokumentär filmen om Olof Palme.

Jag tänkte givetvis på Bo när jag såg filmen på Saga biografen i Härnösand. Vår duktiga ekonom i S Magdalena Andersson talade sakligt och klokt i samband med filmen. Jag kände Olof efter att ha jobbat nära honom på partihögkvarteret ett par år på 50-talet. Nu kan jag inte med ord beskriva min saknad av mina bästa partivänner.

Olof och Anna Lindh som blev brutalt mördade och Bo som avled 2010. Det är

noterbart att S är det enda parti i modern tid som fått sina ledare mördade.

Österåsens Hälsohem
Bo var den som agerade för att Österåsens hälsohem skulle drivas som ett landstingsägt hälsohem. Bo Holmberg var drivande i arbetet att förvandla Österåsen till ett hälsohem för kropp och själ.
Anläggningen uppfördes ursprungligen som så kallat jubileumssanatorium med anledning av Oscar II:s 25-årsjubileum som regent. Österåsens sanatorium öppnades 1901, och byggnaderna ritades av arkitekten Fredrik Liljekvists.
Österåsen var ett sanatorium fram till 1960, då det i likhet med övriga sanatorier i landet lades ner eftersom lungsjukvården avvecklades. Därefter fungerade det som konvalescenthem för allergiker, reumatiker och astmatiker.
Genom åren var många kända författare, konstnärer och musiker patienter på Österåsen, vilket ofta påverkade deras skapande verksamhet tack vare den kulturellt mycket stimulerande miljön som skapades av sjukhusets överläkare Helge Dahlstedt.
Sedan 1982 finns Österåsens hälsohem i det gamla sanatoriet, som ägs och drivs av Landstinget i Västernorrland.
Leif Byman vill tillägga att Bosse också var kyrkominister? Det här var ju innan kyrkan skildes från staten så kyrkofrågorna tog rätt mycket av hans uppmärksamhet. Alla biskopsutnämningar hade han hand om. Dessutom var ju Bosse väldigt intresserade av existentiella frågor och frågor rörande etik och kring sådant hade han mickel kontakter med kyrka och prästerskap
Vi söker nu kontakt med alla som har minnen av Bo. Hittills har kontaktkretsen bestått av förre kanslichefen i kommunen Bengt Lindstedt, Rolf Andersson, Sören Häggroth som jobbade med Bo i departementet och f.d. Länsrådet Leif Byman.

Tord Oscarsson

Jag känner inspiration att kämpa vidare i den anda jag lärde mig av Olof Palme, Bo Holmberg, Anna Lindh och andra i ledningen för S centralt och lokalt. Jag blir alltmer övertygad om att M nu tappat geisten och samarbetspartierna har tappat nästan alla väljare. Vi har mycket goda chanser att klara valet 2014.

Vi besöker Höga Kusten bron och jag står på balkongen till

Restaurangen och pratar i telefon med någon.

Fotot har tagits av Bo Erlandsson. Bo och Elvy besökte oss.

Om en sommar 1949 vid Holmsjön, Medelpads största sjö.

12.9.1949

Utefter dess stränder har jag hela sommaren varit pinnpojke åt en som skulle mäta upp rågångar.
Holmsjön ligger 242 m över havet. Omkretsen är ca 12 mil. Sjön har vikar och fjärdar åt alla håll. De största är Rotnäsfjärden i sydost, Boviksfjärden och Bysjön i norr samt Lastarfjärden i väster.
Holmsjön stränder består mestadels myrar med endast enstaka förkrympta träd. Längre inåt land på den torra marken påträffar vi vackra tallmoar. De når ända fram till vattnet vid vissa ställen. Juånäset, Vassnäs och Holmsnäset heter de största näsen i Holmsjön.
Bebyggelsen är störst på sydsidan av älven där allmänna landsvägen går fram. Där ligger byarna Rotnäset, Nybo, Sandbo och Vikarbodarna. Vi Bysjön ligger Byberget, en liten vid med namn efter berget där den ligger.
Befolkningen i byarna lever för det mesta på jordbruk och skogsarbete. Längst i öster når Holmsjön stationssamhället som träffande nog heter Östavall. Ett stationssamhälle. Där finn en damm mellan Holmsjön och Ljungan. Östavall har också ett impregnerings verk. Man ser till att stolpar inte ruttnar.
Sportstugor finns vid alla sjöar – särskilt vid Holmsjön. Några ser ut som stora sommarvillor, som man knappast kan kalla för sportstugor. Det finns många sportstugor där beror naturligtvis på att sjön är vacker, fiskrik och lättillgänglig för semestrande människor. Jag kommer att längta tillbaka till denna vackra trakt.
En kväll vid radioapparaten

8.9.1949

Min bror och jag har en egen liten radio. Den är nästan alltid på om kvällarna om jag inte har någon läxa som kräver särskild koncentration. Det finns både bra, skapliga och urusla program i radion. Här om en kväll då det var skapligt.
Vid sextiden slog jag på radion. Grammofonmusik skulle roa åhörarna. Första halvtimmen spelades klassisk musik. Jag sänkte ljudet. Hade då inte insett den klassiska musikens förmåga att inspirera. Vid halvsjutiden kom mer vanlig musik. Då dök också min bror upp. Jag lade läxläsningen åt sidan. Först i den jazziga delen av programmet kom ett par amerikanska schlagers. Vi slog takten med blyertspennorna. Sedan följde ett par svenska låtar av samma slag. Vi märkte tydlig skillnad mellan jazz här hemma och i USA. Så slutade hela programmet med en svensk militärmarsch.
Sedan följde TT. Skruvade ner ljudet. Lyssnade när något intresserade. Det talades om devalvering. Väderrapporten var ingen höjdare – kyla och blåst. Vi var inne i september och då kommer väder som kräver bra kläder.
Nästa programpunkt var ett framförande av Ulf Peder Olrogs nyaste visor. Han har snabbt blivit populär för sina klämmiga visor. Nu sjunger han om hur Rosenblom kommer till Sundsvall och av någon anledning hamnar i rådhusfinkan. Där diktar han om den medelpadska naturen i refrängen om borgmästaren och borgmästarinnan i Sundsvall. Han vill beveka stadens myndigheter.
Kl 20 kommer ett program av allvarligare slag. En pjäs av Upton Sinclair om: ”Allmänheten får bereda sig på det värsta”.
Upton Sinclair var en aktiv man även inom politik. ”Det som bar mig till socialismen var, mer än något, kristenheten”, skrev Sinclair i ett senare skede av sitt liv. Han såg i mångt upp till ”snickarrebellen, de fattiga och armodigas vän”. 1905 grundade Sinclair och Jack London, båda huserande i Princeton, NJ, föreningen the Intercollegiate Socialist Society. I 1906 års delstatsval kandiderade Sinclair utan större framgång till kongressen från New Jersey. Han kandiderade som politisk dissident, allmän visionär och en den sociala rättvisans korsriddare snarare än som renlärig marxist. ”Hans radikalism är äldre än Marx” skrev journalisten John Chamberlain. ”Hans är den radikalism av 1700-talet, som har sin bottnar i tron på alla människors suveränitet.”
Pjäsen handlade om en amerikansk familj och deras upplevelser under ett atomkrig. Det är under orosfyllda tider. En dag när familjen sitter i en restaurang och äter kommer ett meddelande att ett atommoln som åstadkommer väldiga flodvågor som slår in över Manhattan. Inom kort är hela USA uppfyllt av sådana moln som genom sin radioaktiva strålning sprider död och förintelse. Befolkningen måste fly ut på landsbygden och ta jordgrottor m.m. i besittning som bostäder. Den familj jag talade om inledningsvis hamnade i en jordgrotta långt ifrån New York. Där hade bara att vänta på undergång. De radioaktiva strålarna bryter igenom allt. Inget kan skydda dem.
Efter denna dramatiska avslutning på kvällen lägger jag mig.

Något om en upptäcktsresande och vad han uträttat

7.11.1949

De sista två seklen har upptäcktsresande utforskat trakter, som sällan eller aldrig besökts. Vetenskapligt intresse och en viss ärelystnad var sannolikt drivkrafter för dem. Jag ska berätta om Adolf Fredrik Nordenskiöld, som upptäckte nordostpassagen. Son till friherren och borgmästaren Nils Gustav Nordenskiöld. Nils Adolf Erik Nordenskiöld, född 18 november 1832 i Helsingfors, död 12 augusti 1901 på Dalbyö i Västerljungs socken, var en finlandssvensk friherre, kommendör av Nordstjärneorden, geolog, mineralog, polarfarare, upptäcktsresande, ledamot av Svenska Akademien samt även ledamot av Sveriges riksdag. Adolf Erik växte upp på sin faders gods Frugård i Mänsälä socken i Nyland. Han var redan som liten intresserad av resor och äventyr. Han fick tidigt kunskaper i naturvetenskap genomuniversitetsstudier. Hans karriär i Finland blev kortvarig. Han var politiskt intresserad i radikal riktning. I ett tal råkade han stöta sig med de ryska myndigheterna och blev utvisad. Så kom Nordenskiöld till Sverige 1858 och blev professor och intendent vid naturhistoriska universitetet i Stockholm. Där med började hans bana som upptäcktsresande.

1861 var han med i en svensk polarexpedition. Den skulle göra geologiska undersökningar och geografiska ortsbestämningar på Spetsbergen. Nordenskiöld var närmaste man till expeditionens chef Torell.
Redan från början fick de känna klimatproblemen. En våldsam storm svepte fram över Ishavet. De lyckades till slut komma fram till Spetsbergen. Där blev dock fartygen infrusna. En missräkning för både Torell och Nordenskiöld. Under tiden man arbetade med att få loss fartygen, lär de utforska Spetsbergens nordost land. Två vittomfattande exkursioner hans man göra innan fartygen gick att få loss. Då gällde att rädda sig hem innan isen fångade dem i ännu ett järngrepp.
Tre år senare gjordes ännu en expedition till Spetsbergen, som Nordenskiöld själv blev chef för. Expeditionen blev en fortsättning på den förra. De gjorde om en del gradmätningar på en del platser som inte medhanns förra gången. Denna gång var det rena tursen att Nordenskiöld och hans närmaste män kom tillbaka från Ishavet. En dag när de var ute i en öppen båt fastnade denna i drivisen. Med uppbjudande av alla sina krafter orkade de få upp båten på ett isflak. Sedan fann de en vråk med öppet vatten och satte ned båten igen. När de kommit femtio meter därifrån, fick de se, hur väldiga isflak rände ihop just på den plats, där de befunnit sig. Under tiden för båda dessa expeditioner hade Nordenskiöld tillträtt tre nya befattningar. Sedan 1861 var han ledamot av vetenskapsakademin. Han var också lärare i kemi vid Krigshögskolan och dessutom chef för Riksmuseets mineralogiska avdelning.
Han var därför strängt upptagen men hans tankar kretsade ändå kring en ny expedition. Den kom till stånd och slutfördes till full belåtenhet. Från Spetsbergen försökte han komma så långt norrut som möjligt och efter hårda strapatser nåddes latitud 8´ 42´ vilket var nytt rekord. På hemvägen gjordes en del avvikelser från rätta kursen för att Nordenskiöld och hans stab av vetenskapspersoner skulle kunna utöka sina geologiska samlingar. Men de försökte också komma längre norrut. Det misslyckades totalt. De höll på att bli kvar i isen. Ännu en gång gjorde Nordenskiöld ett att från Spetsbergen komma fram till Nordpolen. Det var 1872 och denna gång blev expeditionen kvar i Ishavet ett helt år. De var tvungna att övervintra. Nordpolen nåddes inte men expeditionens vetenskapliga resultat var inte att klaga på.
Efter dessa expeditioner mot Nordpolen började Nordenskiöld finna sin egen väg, åt nordost, mot Rysslands och Sibiriens nordkuster. Han ville göra en expedition så långt österut som möjligt – bortom ön Novaja Zemlja. Många tvivlade när han la upp sina planer men gav inte upp dem. Ett bevis på hans energi är, att expeditionen låg färdig för avfärd en månad efter det planeringen började. Man nådde efter en ganska lättvindig färd den sibiriska floden Jenisejs mynning. Där återvände expeditionen utom Nordenskiöld och hans närmaste män. De tog en mindre båt och seglade uppför floden. Denna resa blev lyckad och mycket givande. De fann många intressanta växter och mindre djur mm och utökade sitt sökande. Dessutom sammanträffade de med samojeder. De enda som bebyggt dessa trakter. Efter avslutad resa på floden gick färden vidare över Ryssland och hem. Nordenskiöld hade nu visat att det fanns möjligheter till sjöförbindelse mellan Sibirien och Europa.
Så var tiden inne för den expedition som skulle föra Nordenskiölds namn till historien, nämligen Vegaexpedition, då nordostpassagen upptäcktes. Expeditionen förbereddes mycket noggrant. Medel ställdes till förfogande av en rysk köpman Alexander Sibiriakoff och konung Oscar samt grosshandlare Oscar Dickson Göteborg. Dickson hade även bekostat de flesta av Nordenskiölds tidigare expeditioner. Inte mindre än fyra fartyg utrustades, nämligen Vega, Lena, Fraser och Express. Vega blev chefsfartyg. Befälhavare blev löjtnanten vid svenska flottan Louis Palander. Den vetenskapliga staben bestod av botanikern Kjellman, geologen Stuxberg, Skeppsläkaren Almqvist m.fl. skickliga mätningsspecialister. Besättningen utgjorde av 18 man och 3 fångstmän.
Den 22 juni 1878 lättade Vega ankar och ångade ut ur Karlskrona hamn. Färden gick utan intermezzon runt hela Norge, över Barents hav och vidare in i Kara havet. Mätningar och lodningar företogs hela tiden med mycket goda resultat. Då och då gjordes strandhugg för att man skulle få sammanträffa med samojeder för byteshandel.
Den 19 augusti gles Vega och Lena in i en liten av Kap Tscheljuskin, den gamla världens nordligaste udde. De andra fartygen hade lämnat expeditionen vid Jenisej för att fortsätta uppför floden och hemföra sädeslaster till Europa. Efter Kap Tscheljuskin började svårigheter för expeditionen. Trots dimma, is och navigeringssvårigheter på grund av otillförlitliga kartor gick det ändå framåt. Den 27 augusti bestämde man att Lena skulle återvända till Sverige med post. Vega skulle ensam kämpa sig fram. Man hade inte tid att göra vetenskapliga undersökningar. Det gällde att nå Berings sund, innan fartyget fastnade i isen med påföljd att de måste övervintra. De fick foga sig i det oundvikliga. Utan arbete blev ingen. Undersökningar av all de slag skulle göras. Vetenskapsmännen sysslade med studier och författarskap. Under övervintringen sammanträffade de även med Tschuktscher, dessa trakters enda inbyggare. Så fortskred vintern under ständig kyla. Temperaturen var stundom nere i – 46 grader. När våren nalkades, började hoppet om befrielse från ”is fängelset” vakna hos expeditions medlemmar. Men det dröjde till den 18 juli, innan Vega kunde lätta ankar. Då det skedde jublade Nordenskiöld och hans män. På förmiddagen den 20 juli befann de sig mitt i det sund, som förenar Norra Ishavet med Stilla Oceanen. Alla greps av det stora ögonblick, då de såg den svenska flaggan höjas till masttoppen och hörde den svenska saluten. Hemfärden sedan blev ett fullständigt triumftåg. Otaliga var de hyllningar, som Nordenskiölds män överhopades med. Vegas färd genom Stockholms skärgård den 24 april 1880 blev höjdpunkten av alla hyllningar. Flaggprydda båtar med hurrande människor följde fartyget ända till Stockholm, där konung Oscar välkomnade och tackade dem.
De närmaste åren arbetade Nordenskiöld med vetenskapligt författarskap. Men han gjorde ännu en expedition 1883.Den ställdes till Grönland, där han tillsammans med två av sina närmaste män försökte komma så långt in i det istäckta landet som möjligt. De nådde 68´32´ nordlig bredd och 42´ 52´ västlig longitud. Denna expedition blev Nordenskiölds sista. Han köpte en liten egendom Dalbyö sydväst om Trosa. Där kunde han arbeta ostörd.
På natten mellan den 12-13 augusti 1901 avled Nordenskiöld. Döden kom oväntat. Dagarna innan var han lika frisk som någonsin. Nordenskiöld hör till de män som gett mest glans åt det svenska namnet i utlandet. I honom hade Sverige en av världshistoriens största upptäcktsresande.
Källa: Malte Hollertz: Nordvästpassagens upptäckare.

Min hobby

2.12. 1949

Jag skulle vilja se den pojke eller flicka som inte har en eller flera hobbys på fritiden. En del bygger modellflygplan, andra samlar frimärken eller välgörenhetsmärken, tändsticksetiketter o.s.v. Jag har samlat märken men inte byggt modellflygplan. Där brister intresset. Min tidigaste samlariver gällde tog sig uttryck i kartongfyllor med seriebilder, som klippt ur tidningar. Så kom scharlakansfeber till mitt hem en sommar och hela härligheten åkte ut i spisen. Papperet ansågs smittbärande. Då grät sjuåringen. Som tröst fick jag en hel cigarrask full med frimärken av min äldre bror. Och seriebilderna var glömda. Sedan under folkskoletiden var min hobby att samla frimärken. När jag fick tillfälle bekanta mig med böckerna i det lilla folkskolebiblioteket sista åren i folkskolan undanträngdes frimärkssamlandet av läsning av böcker och att samla böcker. Det blev min stora hobby. Jag har ett hundratal böcker. Det mesta är böcker från Folket i Bild, som jag sålde i Ljungaverk. Författarna heter bl.a. Ivar Lo Johansson, Bernhard Nord, Jan Fridegård, Allan Eriksson m.fl. Dessutom fanns reseskildringar av Sten Bergman. Och pojkböcker! Böcker om de odödliga hjältarna Buffalo Bill, Hjortdödaren, Simon Kent, den starke Jethro Juggens, Robinsson Kruse m.fl. Till mina bästa pojkböcker räknar jag en bok av Bertil Cleve om två svenska flygares insatser i finska vinterkriget 1940. De blev min ungdoms hjältar liksom Alexander Dumas tre musketörer, Myladys son och Vicomte de Bragelonne. En serie med nio böcker, som jag räknar till rariteterna i min lilla boksamling. Två böcker jag fick som premium i skolan såg jag också som rariteter. Det var Karolinerna av Verner von Heidenstam och en bok populärvetenskap som hette Vet Du. Sist men inte minst ska jag nämna A E Nordenmarks Världsrymdens under, ett digert men intressant verk om populärastronomi. Den blev min på ett säreget och billigt sätt vid en auktion i en gammal gård intill vårt hem. När nästan allt hade sålts, kom auktionsförrättaren fram med en kasse böcker. Vad bjuds för kassen med böcker, hojtade han. Folk hade förmodligen slut på pengar för slutet på det hela blev att jag fick kassen för 25 öre. Inuti kassen tillsammans med detektivmagasin mm. fanns Världsrymdens under ganska välbehållen.

Samlingen har vuxit till mycket sakta. De flesta böcker har jag fått på födelsedagar, namnsdagar och till jular. Ibland har fickpengar gått till böcker. Så ska jag nämna vilka böcker jag helst läser. Först - kärleksromaner som det allt för mycket joll i läser jag inte. Där utöver läser jag det mesta. Har förstås mina älsklingsförfattare. Bland utländska författare ryssen Sjolochov. Han roman Stilla flyter Don fängslar mig. I Sverige Jan Fridegård och Nils Ferlin.
Så långt min hobbyn. När jag blir stor – vad jag än blir. Intresset för böcker överger mig nog aldrig.

Spökladan

19.11.1950

Att blicka tillbaka på sitt liv är ungefär som att läsa en bok med nästan helt och hållet utplånad text. Synlig bara på vissa ställen. För att få sammanhang måste man lägga till eller anta hur det kunnat vara. Vissa minen är inpräntade. Det behövde inte vara någon märkvärdig händelse för att man i tidiga år skulle bli djupt rörd av sorg, överväldigad av glädje eller tjusad av spänning.

Inte långt från vårt hem fanns en gammal fallfärdig lada som vi kallade spökladan. Den hade länge stått oanvänd. Då den inte stod i vägen för något hade ägaren inte brytt sig om att riva den. Vi småsyskon var mycket rädda för ladan. Torde inte närma oss den, där den stod i Moss skrud och i vår fantasi full av mystiska saker och spöken. En dag kom min två år yngre bror Jan och jag överens om att så fort som möjligt göra en expedition till spökladan. Vi pratade länge om vad som kunde hända. I vår livliga fantasi såg vi spöken i vita skynken med väldiga gripklor. Vi kom överens om att riskerna skulle tas. I skymningen samma kväll gav vi oss ut på vår riskfyllda expediten. Jag hade en meterlång knallpåk i nävarna och jan hade sin nya stenslunga och fickorna fulla med sten. Så utrustade tog vi vägen över nåra lägdar bort till en skogsdunge , i vars bortre ända spökladan låg. Vi smög oss försiktigt vidare. Det dröjde inte länge innan förrän vi fick syn på ladan. Jag gick med först och gav tecken åt Jan att kasta sig ner på marken. Gömde mig själv bakom träd. Vi var djupt gripna av stundens allvar och hjärta slog hastigare än vanligt. Vi höll öronen på helspänn för att kunna uppfatta eventuella ljud. Bara vindens prassel i bladen och susning i trädtopparna hördes men så småningom inbillade vi oss att det var något som lät inne i ladan.
Jan skakade av rädsla. Jag tog ett stadigare tag om påken och uppfylldes av mod fast jag vara lika rädd själv. Började åla mot ladan och gjorde ett tecken med handen till Jan. Vänta – stönade Jan. Gjorde samma tecken med handen och fortsatte ålningen. Snart var jag framme vid ladan ena hörn med Jan när bakom mig. Han lagt en sten på slunga och höll den spänd med skakande hand. Så ålade vi oss fram till porten. Länge låg vi och funderade om vi skulle rusa upp och slå upp porten. Då nös Jan och det blev liksom ett tecken. Vi rusade och slängde upp porten. Mycket andfådda och med höjda vapen, stod vi där och stirrade in i ladan, som var så tom som den kunde bli. I hörnen och upp vid takåsarna var det spindelnät, och på golvet låg spindelnät som hölls på att multna.
På väg mot hemmet och kvällsgröten gick två nedslagna gossar efter en föga resultatgivande expedition.
Vad isländska sagor berättar om islänningarna.

9.2.1950

Den fornisländska litteraturen når sin höjdpunkt i sagorna. Handlingarna i dessa utspelas i allmänhet under 900-talet fram till 1000-talets mitt. Uppteckningarna skedde inte förrän på 1200-talet av författare som t.ex. Snorre Sturlasson. Sagorna är av tre olika slag: Person- och släktsagot, konungasagor och forntidssagor. Nials saga är den mest berömda av alla. Den del av sagan som handlar om Nial och hans söner ska jag ägna några ord. Det finns en avdelning i sagan, där Gunnar på Lidarende är huvudperson. Sanningshalten anses mycket stor.
Nial bodde på Bergtorsvall. Jag ser att namnet också stavas Njal. Han var rik och hade ett vackert utseende om än alldeles skägglös. Lagklokara än någon annan och med en mängd goda egenskaper, som särskilt framhålles i sagan. Hustrun Bergtora var en pålitlig men något hårdsint kvinna. Hon och Nial hade sex barn – tre söner och tre döttrar. Sönerna hette Skarpheden, Grim och Helge. Sas vara starka och kloka – lugna och vapenskickliga. Skarpheden ansågs över måttan vapenskicklig och kunde simma som en säl. Grim hade svart hår och hade mer attraktivt utseende än Skarpheden.
Ett år var Grim och Helge ute och seglade. I en skottländsk fjord blev de överfallna av vikingar. Det såg illa ut men efter en kom ett skepp in i fjorden. I fören stod en man, iklädd silvertröja och en glänsande silverhjälm på huvudet. Det var Kåre Sölmundsson. Han hjälpte Grim och Helge att besegra vikingarna i en kort, het strid. Sedan följde han dem tillbaka till Island. Han blev väl mottagen av Nial. Inom kort gifte sig Kåre med Nials dotter Helga och de bosatte sig på Bergtorsvall.
På Sävafjället inte långt från Bergtorsvall bodde Flose Tordsson. Han var nära släkt med en kvinna som hette Hildegun. Hon gifte sig med Höskuld, en man, vars far Skarpheden en gång råkat dräpa. Förlikning hade dock ingåtts och Höskuld varit som en fosterfar åt Nial.
När Höskuld och Hildegun hade gift sig lyckade dock en illslug man baktala Höskuld hos Nials söner. Det slutade med att de dräpte Höskuld. Det fick tråkiga följder. Hildegun försökte få Flose att hämnas Höskuld men Flose ville ha saken uppgjord i godo om möjligt.
När sommaren kom togs saken upp på tinget. Sex män på sex män på vardera sida sattes att döma i målet. Nial ville ha förlikning. Nials söner dömdes att böta en stor summa pengar. När summan samlats ihop, blev det emellertid en tvist mellan Flose och Skarpheden. Flose sparkade slutligen till penninghögen och sade sig inte vilja ha en enda liten penning därav. Nial anade nu stora och många tråkigheter.
Kort efter händelsen träffade Flose samman med Sigfus söner, som var farbröder till den mördade Höskuld och en hop andra män, tillsammans hundra stycken. Man kom överens om att alla Nials söner skulle dräpas på hösten när höskörden var bärgad.
Någon månad senare kom det bud till Bergtorsvall, att en hop män var på väg dit. Alla Nials trettio män stod ute på gården när Flose, Sigfus söner och de andra männen nalkades i en tyst sluten hop, De anfallande tvekade dock när de såg försvarsstyrkan samlad till strid. Nial valde dock att hans män skulle dra sig tillbaka in i huset. Det skulle gå bättre att ta emot de anfallande där. Nu tvekade Flose och hans män inte längre. De slog en kedja runt huset så att ingen skulle slippa ut. Det blev strid. En av Floses tappraste män föll. Då beslut Flose att sätta eld på huset. Nial bad om förlikning men Flose slog dövörat till. Kvinnor, barn och tjänstefolk tilläts lämna huset. Även Nial och Bergtora skulle få gå. Nial sa då att han inte kunde hämnas sina söner och därför ville han dö med dem. När Bergtora ombads lämna det brinnande huset sade hon: Som ung hade hon givits åt Nial och då lovat att följa honom i allt. Med dottersonen Tord, som inte heller ville lämna huset, mellan sig gick Nial och Bergtora döden till mötes i en säng.
Helge försökte ta sig ut ur huset med en kvinnokappa över axlarna men blev upptäckt och dödad av Flose. Under tiden fortsatte striden. Kåre, Skarpheden och Grim försvarade sig tappert. De kastade eldbränder och spjut på angriparna. Spjuten grep de i luften. Kåre lyckades med brinnande kläder ta sig ut ur huset. Han sprang till en bäck och släckte elden. På så sätt klarade han sig men Skarpheden och Grim gick döden till mötes i den brinnande byggnaden.
Flose och hans män stannade tills huset brunnit ner. Då kom en man med budet att Kåre levde. Hans hår och kläder hade varit brända och svärdet hade blånat. ”Dock ska jag härda det i morgon i mordbrännares blod.
Tiden gick och Kåre hämnades Nial och hans söner. På tinget blev mordbrännarna landsförvisade för livstid eller visst antal år. Kåre blev en högt ärad man och räknades som den störste på Island.
De gamla islänningarna var fysiskt starka – härdade genom hårda strider. Att leva med heder var också något man höll mycket på. Nial sa ju att han inte kunde leva om han inte kunde hämnas sina söner. Kvinnorna framhålls som härdade till sinnet, pålitliga och kloka.

Jag avslutar med en redovisning av Njals saga hämtad från Wikipedia.

Njáls saga, (isl. Brennu-Njáls saga, "Brand-Njáls saga") är den längsta och mest kända av islänningasagorna. Den utspelar sig på södra Island, i området Rangárvellir, under åren 950-1015.Njáls saga är, liksom andra stora islänningasagor, indelad i delar med olika titelpersoner. De tre första delarna är ganska korta och uppfattas snarast som en prolog. De beskriver tre struliga äktenskap.

Den fjärde och längsta delen handlar om Gunnar på Hlidarende, som är Njáls bäste vän och en hjälte som det är tänkt att man skall sympatisera med. Han hjälper sin mors kusin Unn med ett ärende på tinget och drar ut på vikingafärd, och sedan åker han hem och gifter sig med Hallgerd Hoskuldsdotter. Väl hemma får han många fiender utan egen förskyllan, främst genom Hallgerds och Mård Valgardssons försorg. Det slutar med att han blir dömd fredlös och dödad av ett stort uppbåd av fiender, och att hans son Hogne tillsammans med Skarphedin Njálsson dödar en del av hans fiender som hämnd.

Den femte delen handlar om Njáls söner. Två av dem har rest utomlands och blir fängslade av en norsk jarl för att Gunnars farbror Traen har räddat skurken Viga-Hrapp från honom. Sedan när de kommer hem vill de att Traen skall betala ett skadestånd till dem för det, men han vägrar och folket på hans gård förolämpar dem. Det blir en fejd för det och Skarphedin dödar Traen. Sedan blir det en förlikning mellan familjerna och Njál tar Traens son Hoskuld till fosterson.

Den onde skurken Mård Valgardsson lurar Njáls söner att döda sin fosterbror Hoskuld Hvitanäsgode, varefter dennes släktingar bränner Njáls gård Bergtorshval så att han, hans söner, hans hustru Bergtora och hans lille dotterson dör. Njáls svärson Kare Solmundsson överlever och svär på att hämnas.

I den sjätte och sista delen drar Kare och mordbrännarna omkring och ömsom slåss och ömsom flyr från varandra. Här har författaren infogat lilla Brianssagan, ett alster av keltoskandinavisk sagoskrivning med ämne från Clontarfslaget ("Briansslaget") på Irland den 23 april 1014, där somliga av Njáls banemän fann döden. På slutet försonas Kare med en av sina fiender efter att båda har varit ute på varsin pilgrimsfärd.

I hela Njáls saga finns en tendens att uppehålla sig mycket vid vad som händer på tinget. Författaren tycks vara intresserad av juridik. I den femte delen finns det infogat ett kapitel som handlar om hur Island kristnades.

Mordbranden på Bergtorshval

Mordbranden på Bergtorshval ska ha ägt rum de 23 augusti år 1011. Gården Bergtorshval (isl. Bergþórshvoll) existerar än idag och ligger på Islands sydkust. Arkeologer har företagit utgrävningar där 1883, 1885, 1927-28, 1931 och 1950-52, senaste gången under ledning av arkeologen Kristján Eldjárn, senare Islands president. Sammanlagt har man funnit resterna efter ca 50 hus från olika tidsperioder. Man har funnit rester efter en brand i ett fähus och några andra byggnader från omkring år 1100. Men man har inte funnit några arkeologiska bevis på att en mordbrand ägt rum år 1011.

Tillkomst och manuskript

Sagan skrevs under 1200-talets sista decennier. Den finns bevarad i ett flertal pergamentshandskrifter. Det äldsta av dem är Reykjarbók (AM 468 qu.), från tidigt 1300-tal, som alla utgåvor till största delen byggs på. Av den förlorade Gullskinna finns pappersavskrifter. Andra handskrifter är Kálfalækjarbók (AM 133 fol.), Gráskinna (Gl. kgl. saml. 2870 qu.), Möðruvallabók (AM 132 fol.), Skafinskinna (Gl. kgl. saml. 2868 qu.), Sveinsbók (Gl. kgl. saml. 2869 qu.), Oddabók (AM 466 qu.) och Bæjarbók (AM 309 qu.). Sagan trycktes först i Köpenhamn år 1772.

Norges förening med Sverige

18.3.1950

En stor svaghet hoss mänskligheten är svårigheten att nå enighet. Att detta har haft de mest tråkiga följder ger historien många bevis på. Ibland har oenigheten lett till krig, ibland har man enats om fredlig lösning men alltid har oenigheten lett till problem nationer har splittrats på grund av oenighet.Sveriges och Norges historia ger också bevis på att två länder som det knappast borde råda några större motsättningar emellan ej kunnat vara förenade på grund av oenighet och bristande förståelse för varandras intressen.

I freden vid Kiel 1814 bestämdes det, att Danmark skulle avträda Norge till Sverige och som ersättning få svenska Pommern. Norge skulle på så sätt bli ett plåster på det sår som förlusten av Finland betytt för Sverige. Stort fel med detta var att norrmännen inte själva fick vara med och bestämma. Norge hade vid denna vuxit till sig och en självständighetskänsla har brett ut sig i landet.Nu är säkert att norrmännens aldrig hade gått med på en union om det fått göra sin röst hörd.Det hade varit det bästa.

Det visade sig att norrmännen inte frivilligt ville sluta förbund med Sverige.1814 samlades i Eidsvoll nära Oslo Norges ledande män md en dansk prins, Kristian Fredrik i spetsen.

Där antogs grundlagen – gundloven med regler om hur Norge skulle styras som ett självstämdigt konungarike med Kristian Frdrik som som konung.Han skulle ha makten tillsammans med Stortinget, som var en folkrepresentation. Denna utveckling sågs inte med blida ögon i Sverige. Karl Johan trodde, att Sveriges prestige i världen skulle återupprättas om Norge blev svenskt.Han utrustade en här och tågade över gränsen till Norge. Någon strid blev det inte. Norge kunde inte bjuda på något motstånd utan måste underkasta sig. Vid fördraget i Moss avsade sig Kristian Fredrik kronan. Så kom riksakten till den undertecknades av riksdagen i Sverige och Stortinget i Norge. Där bestämdes vilka rättigheter och skyldigheter de båda länderna skulle ha. Sveriges konung skulle regera även över Norge. Stortinget skulle bestå. Försvaret skulle vara gemensamt, liksom utrikespolitiken, men ingen norrman fick vara utrikesminister.Vidare skulle en svensk sitta i Kristiania som överståthållare över Norge.

H C Andersen – Hans liv och diktning

14.4.1950

En intressant författare har i de flesta fall en intressant levnadshistoria. Den som verkligen har något att säga människor har varit med om mycket själv. Har prövat på många sidor av livet. Världslitteraturen har många sådana författare t.ex. Fjodor Dostojevskij, Jack London och före båda dessa dansken Hans Christian Andersen, sagodiktaren med en av de märkligaste karriärer någon kunnat uppvisa.

Han födde den 2 april 1805 i Odense på Fyn Födelsehemmet, ett litet korsvirkeshus i Munkmöllerstaede, finns ännu bevarat. I hemmet rådde djup fattigdom, men dess miljö var i grunden ändå gynnsam för Hans Christian.

Fadern var en sjuklig skomakare. Intellektuellt intresserad och intelligent. Modern var en enkel allmogekvinna. Farfadern gick sinnesjuk omkring på Odenses gator. De enda man känner till i mödernesläktet var nersjunkna i Köpenhamns undre värld som alkoholister och prostituerade. Även Hans Christian blev med tiden alkoholist. Kallade sig själv för sumpplantan, kärrväxten.

Som liten var H C mycket för sig själv .Fysiskt svag och kunde inte delta i kamraters vilda lekar. När han var 11 dog fadern. Uppfostran blev bristfällig . Gick en tid i fattigskolan, läste ivrigt skönlitteratur och var mycket intresserad av teater.

Politiken och partierna i Sverige 1950.

12.9.1950

Liksom i alla demokratiska länder finns flera partier. De representerar samhällsgrupper med gemensam eller likartad politisk åskådning och ofta likartad social ställning. Ändå är de flesta partier ändå representerade i nästan alla samhällsgrupper.
Vid höstens val ska folket välja representanter i kommun - eller stadsfullmäktige samt landsting. Över hela Sverige bedrivs en intensiv kampanj med olika medel. Affischering, där partierna kommit överens om att bara använda 4 olika slags affischer. Flygblad, diskussionsmöten, valfilmer och radiodebatter och radioprogram där partiledarna får svara på frågor från motståndarpartierna.
Tidningarna har stor betydelse. De är språkrör för visst parti. Kritiken av motståndarpartierna och deras politik är intensiv.
Hembesök och personliga möten med väljarna kräver valarbetare med förmåga att övertyga.
Det internationella läget.

15.10.1950

Endast fem år efter ett av historiens största krig- det andra världskriget står vi inför en ny kraftmätning som troligen skulle bli mer omfattande ännu mer fruktansvärd än den nyligen avslutade. Öst med Sovjetunionen i spetsen och Väst – USA med Västeuropa har konkurrerande imperialistiska intressen. Sovjet för sitt kalla krig som i Korea övergått i fullt krig.
Koreakriget - en väpnad konflikt på Koreahalvön pågick från 25 juni 1950 och avslutades med vapenstillestånd från den 27 juli 1953. Konflikten pågår tekniskt sett fortfarande i dag. En fredsdeklaration skrevs under i Pyongyang den 4 oktober 2007, med målet att ersätta vapenstilleståndet med ett permanent fredsavtal.
Före det formella krigsutbrottet ägde ett stort antal militära konfrontationer rum. Kriget började med att Nordkorea angrep söder om den 38:e breddgraden. Förenta nationernas säkerhetsråd antog den 27 juni en resolution som uppmanade medlemsstaterna att undsätta Sydkorea. Sovjetunionen bojkottade vid denna tid säkerhetsrådet och kunde därför inte lägga in sitt veto. FN-styrkor ledda av USA gick in på Sydkoreas sida, medan Nordkorea senare mottog hjälp från Kina. Kriget övergick snart i ett dödläge. Tre år senare enades parterna om ett ”tillfälligt” vapenstillestånd som råder än i dag (2011).
De mänskliga förlusterna i kriget var stora: Sydkorea förlorade cirka en miljon, Nordkorea cirka en miljon, Kina troligen cirka 600 000, USA drygt 36 000 och övriga FN-länder cirka 3 000 man. Mer om Koreakriget en berättelse längre ner.
Efter Koreakriget fortsatte det kalla kriget med ständigt ökad intensitet.
FN är ett viktigt organ för fredlig samvaro. Har stort stöd i den allmänna opinionen bland världens fria folk, vars mening kan uttryckas med de ord Albert Einstein fällde” 1945 stod den ryske och amerikanske soldaten vid Elbe och var de bästa vänner. De har lika lite något emot varandra nu fast de dragit sig tillbaka till Volga respektive Mississippi.
Det glömmer jag aldrig

16.12.1951

Jag ska berätta om vad fem pojkar i Ljungaverk i åldern 10-15 år kunde ha för sig. Jag var yngst. Vi brukade alltid vara tillsammans och söka äventyr. Våra hem låg i Ljungaverks industrisamhälle. Vi sökte oss till samhällets utkanter. Vi längtade efter att det skulle hända något ovanligt och spännande. Och vi bönhördes. Men de var något så grymt som att ett stort tvåvåningshus brann. Det kunde inte räddas. Uppståndelsen var enorm när lågorna slog upp emot skyn. En brandman störtade heroiskt in i lågorna för att rädda ett litet barn.
Strax norr om industrisamhället ligger ett högt berg - Getberget. Dit begav vi oss ofta. Det ser ut som de flesta berg i våra trakter. Mot norr skogklädda sluttningar och mot söder branta stup. Vi drog i väg en söndagsförmiddag i juli i strålande väder, när solen gassade och naturen sjöd av liv. Efter bergstrippen skulle vi gå till älven och bada. Det tog trekvart att komma upp. Från ett klippsprång på högsta toppen kunde vi mer se mer än en mil av Ljungadalen. Raskt nedanför oss låg Ljungaverksfabriken med häftig rök. Där är dalgången bredast
Utanför samhället såg vi röda bondgårdar och åkrar i olika färgskiftningar ligga som rutorna på ett schackbräde. Bilarna föreföll gå så sakta. Det kändes som att vi hade ett leksaksland framför oss. Så var det dags att gå ner från berget. Vi valde då en väg vi aldrig valt förut. Vi försökte klättra ner för ett par av stupen på bergets västra sida. Adolf, näst äldst i gruppen kom på idén. Vansinnigt utan tvivel men när Adolf hade sagt det, så ville ingen säga emot. Då skulle man kallas feg och det var det sist man ville bli kallad. Adolf började klättringen. Han var den tappre ledaren. Vi andra var rädda. Inte minst jag. Efter Adolf började de två närmaste i hans ålder börja klättra. Så kom turen till de två yngsta, jag och en pojke som hette Vidar. Vi sa inget. Så rädda vi var då har vi aldrig varit, varken förr eller senare. Händerna griper krampaktigt tag i ojämnheterna i klipporna. Fötterna trevade efter små klipputsprång. Till en början vågade jag inte titta ner. Men – så hör jag ett brak och håller själv på att tappa taget i ren förskräckelse. Jag griper tag med fingrarna så att de blir alldeles vita.
Jag tittat ner. Adolf och de två andra pojkarna hade redan nått den första avsatsen. En hade tydligen ramlat för han stod och gned knäet. Jag visste inte hur jag skulle våga fortsätta. Snett ovanför mig hade jag Vidar. Han hasade försiktigt. Nu började de ropa nerifrån. Sju meter hade jag kvar. Dödsrädd gjorde jag ett par tappra försök och lyckades komma ett par meter till. Ca fem meter kvar. Jag hasade vidare och de tre sista metrarna ramlade jag utför. Snart var vi i alla fall välbehållna på första avsatsen. Men sedan visade det sig att ingen – inte ens tappre Adolf – vågade fortsätta. Nästa stup var större och hade inte så många klipputsprång som det första. Vi blev faktiskt kvar där.
Sent på kvällen drogs vi upp av några äldre med rep. Adolf och vi andra blev till åtlöje. Nu senare kan jag inte annat än skratta åt det hela, men glömmer det gör jag aldrig.
Aldrig mer krig – Varför?

24.2.1950

Krig betyder i vår tid oändligt mycket mer än någonsin. I äldre tider rekryterades yrkessoldater - legosoldater. Och folket fick betala skatt för dem. Sverige förde i krigen t.ex. på Gustav den II Adolfs tid det 30-åriga i främmande land. Karl den 12 härjade i Ryssland tills han fick sitt Poltava. Industrialiseringen och teknikens revolutionerande framsteg ändrade krigens karaktär. Det totala kriget möjliggjordes. Det innebar att alla innevånare i krigförande länderna berördes. Vid mobiliseringen utsågs soldater med uppgifter i kriget. Samhällsorganisationen blir en krigsapparat. Men krigstekniken har gjort det möjligt att slå sönder hela denna apparat. Också det näringsliv som ger människor jobb och försörjning. Följden blir kaos och svält. Kultur som byggts upp under generationer raseras. Familjebanden slås sönder. Brottsligheten ökar. Nutida krig är svåra att begränsa. Drar fram som en väldig brand och förstör allt i sin väg.
Två världskrig har visat de fruktansvärda konsekvenserna av totalt krig. Nu 1950 lever miljoner på svältgränsen och under svåra förhållanden i allt som krävs för ett bra liv. Samhällsorganisationen vacklar inför svårigheterna och ytterlighetsrörelser växer sig starka genom att utnyttja det missnöje, som alltid blir följden av onormala förhållanden.

Ett enormt återuppbyggnadsarbete krävs. Men än är det inte fred på jorden. Sovjetunionen och USA kapprustar. Det är viktigare med kärnvapen, kanoner och vapen till alla miljoner i krigstjänst än bröd till dem som svälter. Det är inte svårt förutsäga konsekvenserna av ett kommande totalt krig. För möjlighet att återvinna vad som förlorades under världskrigen. Ingen makt i ett kommande krig kan utgå med någon verklig seger. Krig skulle inte löna sig ens för segraren. Det borde vara skäl för avspänning. Att förena alla att nå det stora målet

Alla folks Frihet Hela Världens fred.
Han som gick köksvägen

29.3.1950

När bilförsäljaren Klas Henning vid sjutiden en vanlig onsdagseftermiddag tog emot 10 000 kr av en bilköpare, var han olyckligtvis inte den ende som myste vid tanken att äga pengarna. Pengarna överlämnades i Hennings vardagsrum. Därifrån ledde en dörr ut i en tambur. Därifrån kunde man komma ut på en balkong. Tamburen var ett idealiskt gömställe för den som ville spionera. Det tyckte Lasse Hell, dynamiten kallad, som satt hopkrupen med örat till nyckelhålet. Där hörde han att Henning tänkte lägga pengarna i vardagsrummets skrivbordslåda tills han kunde komma iväg till banken med dem. Efter en lång stunds väntan kunde Dynamiten ta sig obemärkt ut på balkongen och därifrån klättra längs stuprännan ner på marken.
I ett lite kyffe till rum i stadens slumkvarter satt tre grabbar i 20-årsåldern och spelade kort. Pengarna började sina så det förekom inga sedlar. Två av grabbarna var tämligen storväxta boxartyper. Den tredje var snarast småväxt, intellektuell typ.
Det hördes steg utanför. En av boxartyperna, som kallades Slaktarn, gläntade på dörren. In kom Dynamiten. Nu vankas storkovan sa han ivrigt. Fram kvickt med vad du har att säga sa Slaktarn. Ingen hets, det här måste man ta försiktigt och jag vet inte hur det är beställt med skickligheten, svarade Dynamiten och spände blicken i småväxte intellektuelle typen. Han hette Reinhold Törn och nykomling i det celebra sällskapet.
Han sa aldrig mer än han var absolut tvungen till. Jag tror inte jag bryr mig, sa han nu.

Är du rädd frågade Dynamiten. Ja kanske sa Törn, utan att låta sig bekommas av den andres spydighet. Ja, huvudsaken är att du håller klykan stängd lika mycket i fortsättningen annars går det dig illa, sa Dynamiten hotande.

Utan att svar tog Törn mössan och gick. Knappt hade han kommit utanför dörren, förrän Dynamiten började delge de andra sina planer.
Vid 3-tiden då staden sov som djupast gick ligan till verket. Det gällde att obemärkt ta sig upp i sovrummet och oskadliggöra Henning och makan. Inga andra uppehöll sig i villan. Ligan hade masker för ansiktet – inte visa ansiktssignalement. Det gick bra ända tills de hade nått hallen i övervåningen. Då hördes ett kvinnoskrik. Det var fru Henning som hade vaknat. Ligan kastade sig in i sovrummet och övermannade Henning och hans fru. De bands fast vid sängarna, så att de inte kunde röra sig. Skrika kunde de inte heller för de stoppas näsdukar i munnen på dem.
Sedan kunde ostört gå till verket. Rev åt sig en mängd mindre värdesaker. Till sist var det viktigaste kvar. Pengarna i skrivbordet. Slaktarn vaktade, medan Dynamiten och den tredje hjälptes åt att få upp lådan, som Dynamiten påstod att pengarna låg i. Dynamiten rev ut en massa papper men- han svor till – de hade öppnat fel låda. De började bryta upp en annan låda och även den började ge med sig då ---- alla tre blev stående orörliga – ljudet av steg hördes tydligt. I nästa ögonblick kastade sig alla tre mot balkongdörren.
En mindre, mörk man, klädd i svart överrock med uppfälld krage, svart hatt, liten mustasch på överläppen gick in i vardagsrummet lagom för att se Dynamiten från balkongen. Mannen gick fram till skrivbordslådan, som ligan nära på fått upp. Med ett ryck fick han upp den. I den låg sedelbunten. Stoppade den lugnt på sig. Gick ut samma väg han kom. Några sekunder senare tog han av sig överrocken och hatten och hängde tillbaka dem i herr Hennings garderob. Sedan tog han på sig en mer sliten hatt och promenerade ut genom köksdörren. Det var en belåten Reinhold Törn som gick hem och lade sig.
Vad vi pratar om

15.5.1951

När vi unga i det tjugonde århundradets mitt möts i samtal är två ämnen vanligast. Idrott och sådant som har att göra med det motsatta könet. Skrivningar och annat, som berör skolarbetet tas ofta upp. Politiskt intresserade vill jämföra sina åsikter med andra. Samma med litterärt intresserade. Vad tycker vi om nyutkomna böcker. Själv sålde jag Fib folkböcker innan jag kom till Läroverket. Där lärde jag mycket av Jan Fridegård, Wilhelm Moberg m.fl. när det gäller att skriva kort och tydligt. För att andra ska vilja läsa måste man kunna engagera.
Jag mötte en kamrat från min hemtrakt. Han rasade mot en företeelse som dykt upp. Han avsåg protestsköldar mot dubbla fordonsskatten. Först i protesten går ägare av dollargrin som kostar 10 – 2000 kr på möten och ivrar för ökade anslag till försvaret.
Sedan går de på protestmöten och gastar mot den dubbla fordonsskatten, som ska bidra till att täcka de ökade utgifterna. Jag höll med.
Efter en stunds diskussion i denna fråga var vi överens om att det fanns invändningar att göra mot metoden att ut pengar genom dubbel fordonsskatt. Det drabbar Norrland värst, där stora avstånd gör privatbilen absolut till en nödvändighet, som även mindre bemedlade måste ha tillgång till.

Min kamrat var temperamentsfull med stort intresse för politik. Han tyckte finansminister Sköld var oförståndig, när han splittrade regeringen genom att framföra förslaget om besparing med 650 000 kr på fria resor för mindre bemedlade husmödrar med barn. Det gjorde socialminister Möllers avgång aktuell. Jag förstår honom – att han inte vill nagga sin egen statsmannagärning i kanten.

Koreakriget

5.10.1950

Koreakriget har varit aktuellt nu i snart 1 år. Diskussionen har rasat om detta hopplösa krig. Man rasade mot Nordkorea som anföll och Kina som intervenerade. Här är en ganska fullödig beskrivning av Koreakriget.

Koreakriget var en väpnad konflikt om Korea 1950–53. Vid Potsdamkonferensen juli–augusti 1945 fastställdes att 38:e breddgraden skulle vara skiljelinje mellan den kommande sovjetiska resp. amerikanska ockupationszonen i Korea. Med det kalla kriget kom detta att innebära en delning av Korea. Den 15 augusti 1948 proklamerades Republiken Korea (Sydkorea) och 9 september samma år Demokratiska folkrepubliken Korea (Nordkorea). Det kalla krigets spänningar och motsättningarna i Korea bildar bakgrunden till det krig som utbröt genom att nordkoreanska trupper 25 juni 1950 gick till anfall över 38:e breddgraden. USA:s president Truman såg detta som ett hot från det sovjetdominerade kommunistiska blocket mot den fria världen, ett test av västs motståndsvilja, och var fast besluten att med militära medel stoppa angreppet. Han förmådde FN:s säkerhetsråd att anta en resolution som stämplade Nordkorea som angripare och uppmanade medlemsstaterna att undsätta Sydkorea. Resolutionen kunde antas därför att Sovjetunionen vid denna tid bojkottade säkerhetsrådets sammanträden i protest mot att Taiwan (Formosa) innehade Kinas plats i FN; Sovjet kunde således inte lägga in sitt veto. Truman utnämnde general Douglas Mac Arthur till överbefälhavare för FN-styrkorna.

Både Syd- och Nordkorea var auktoritära stater, men Kim Il Sungs stalinistiska regim i Nordkorea var bättre organiserad för krig än Syngman Rhees Sydkorea. De första tre månaderna innebar en oavlåtlig reträtt för FN-sidan ända tills man endast hade kvar ett brohuvud kring staden Pusan på halvöns tå. Sedan förstärkningar anlänt inledde Mac Arthur en motoffensiv, som bland annat bestod av en briljant genomförd amfibieoperation vid staden Inchon på den koreanska västkusten. Den nordkoreanska huvudstaden Pyongyang föll den 20 oktober och offensiven förde FN-styrkorna ända fram till den manchuriska (kinesiska) gränsen vid Yalufloden.

Mac Arthur såväl som den amerikanska ledningen såg nu inte endast ett befriande av Sydkorea utan ett förenat Korea under västlig kontroll som liggande inom räckhåll. Man hade emellertid förbisett att en sådan lösning var oacceptabel för Kina. I slutet av november gick en kinesisk armé på 200 000 man över Yalufloden och ingrep i kriget. Amerikanerna blev totalt överraskade. En kinesisk blixtoffensiv drev FN-styrkorna tillbaka över 38:e breddgraden. Den sydkoreanska huvudstaden Seoul bytte innehavare för tredje gången under kriget.

Efter hårda strider kunde en motoffensiv sättas in, som ledde till att Seoul kunde återtas. Överbefälhavare på FN-sidan var nu general Matthew Ridgway sedan MacArthur i april 1951 avskedats av president Truman för ordervägran. Det stod klart att det låg utom möjligheternas gräns för USA och dess allierade att erövra Nordkorea, som nu hade tillgång till vapen från Sovjetunionen och manskap från Kina. Man vågade inte – som general MacArthur velat – gå över Yalufloden eller bomba kinesiska industrianläggningar och installationer i Manchuriet, eftersom man räknade med att detta skulle kunna leda till sovjetisk intervention och ett storkrig. Fronten låstes fast vid 38:e breddgraden.

Försök att få till stånd förhandlingar för att få slut på kriget inleddes i januari 1951, men först i juni samma år kom sådana igång. Krigshandlingar fortgick i begränsad skala parallellt med förhandlingarna. Dessa visade sig bli utomordentligt segslitna, och de pågående striderna med ständiga förluster gjorde att den amerikanska opinionen ställde sig alltmera negativ till kriget. Det dröjde emellertid ända till juli 1953 innan ett vapenstillestånd kunde undertecknas. Någon avspänning mellan Nord- och Sydkorea kom inte till stånd, och FN:s fortsatta uppgift blev att övervaka demarkationslinjen längs 38:e breddgraden mellan de båda staterna. Antalet dödsoffer i samband med kriget har beräknats till 5 miljoner.
Så långt om Koreakriget som var på allas läppar runt 1950. Det är lätt att erkänna att det finns trevligare samtalsämnen än den alltid lite trista och svåra politiken. Inom litteraturen inleds ett nytt årtionde nu. Man väntar med spänning vad det ska bära med sig. Må det inte bli samma svarta syn på livet och framtiden som kännetecknat 40-talets litteratur. Vi går med en ljus årstid. Sinnena blir lite lättare, samtalstonen vänligare och mer förhoppningsfull.
På rasterna diskuteras hur sommarferierna bäst ska tas tillvara. Den ferie tid vi nu unnas efter en lång mörk vinters pluggande.
Italiens och Frankrikes näringsliv. En jämförelse

19.2.1952

Studerar man Italiens och Frankrikes näringsliv så slår det en genast hur mycket sämre förutsättningar den italienska har i jämförelse med det franska. Ytligt sett finns det väl inte något land i Europa med så goda naturliga förutsättningar som Frankrike att klara folkförsörjningen och vara konkurrenskraftig på världsmarknaden. Frankrike har den bördigaste jorden väster om Ukraina och i hela landet är nederbörden fullt tillräcklig för jordbrukets behov. Frankrike har tre av våra förnämsta kulturväxter: vete, vinrankor och sockerbetor. I Lorraine i Frankrike finns vidare en av världens största järnmalmsfyndigheter.
Landet har också en omfattande stenkolsproduktion. Den täcker visserligen inte på långt när landets hela behov. Närheten till kolbod nr 1, England, och tillgång till vattenkraft i stor omfattning gör förutsättningarna för en omfattande industri stora. Vid den tid denna uppsats skrev hade Frankrike även tillgång till stora råvarukällor i sina kolonier.
I Italien finns en del järnmalmförekomster men det är ont om drivmedel,

Kolfyndigheterna är små. Ändå producerar Italien mycket stål. I fråga om livsmedelsförsörjning har Italien sämre förutsättningar än Frankrike. Jorden i Italien är inte lika bördig som i Frankrike med undantag av några få områden och nederbörden räcker inte till överallt. Mest betyder att odlingsbara marken är så mycket mindre än i Frankrike och så många fler ska leva av dess avkastning. Livsmedelsbristen i Italien är därför skrikande stor. Näringslivet kan inte bereda arbete åt alla på grund av brist på kapital, drivkraft och råvaror. Galghumoristerna i Italien säger: Endast i två avseende är italienarna självförsörjande, dels när det behövs hampa för att hänga sig i och marmor att göra gravsten av.

Läroverkens morgonböner – inlägg i en debatt

8.9.1951

Vi uppsatsskrivare har inbjudits till debatt om morgonbönerna. Ändringar har gjorts med dåligt resultat. I Eskilstuna är morgonbönerna frivilliga. Att obligatoriska morgonböner ifrågasätts tyder på att en ändring är på plats. Vad vet vi om hur eleverna uppfattar morgonbönerna. Det är naturligtvis individuellt. Redan i trappan till morgonbönssalen märker man slentrian – ointresse. Man väntar att skocken ska börja röra på sig. Så kommer man in på sina decimetrar på planklängorna i bönsalen. Efter flera stränga blickar från estraden blir det tyst. Så börjar rektor förmana. Felparkering av cyklar, tuggummituggning, oförmåga att vara tyst eller något annat aktuellt. Inget som väcker elevens intresse. Så psalmsång. De flesta elever sjunger inte – har ingen psalmbok med sig. Så kort anförande med försök till djupa tankar som de flesta elever knappast uppfattar. Nog har man haft sina religiösa funderingar men ingen övertygelse och ingen gudsföreställning. Kort bön och psalmsång avslutar.
Morgonbönerna uppfattas inte av eleverna värdigt det kulturarv kristendomen är. Det krävs en mer öppen odogmatisk förkunnelse. Skolan ska förmedla insikter – åsikterna måste individen själv få skapa. Det kräver att de obligatoriska morgonbönerna slopas.

I stället bör kristendomsundervisningen i skolan vara konfessionslös. Kristen förkunnelse är en uppgift för kyrkor och kristna organisationer. Med en sådan ordning får varje individ möjlighet att göra sitt val

För sent

15.10. 1951

Erik Hjelm färdades med tåg. Fördrev tiden med att studera de andra i kupén. Ett sätt att få restiden att gå fortare men idag var det få resande och det lilla roliga tog snabbt slut. Träbänkarna och urusla fjädringen innebar att man rätt som det var befann sig en bit upp i luften. Det gör sitt för att skrämma bort folk, tänkte han.
Erik kom från staden och jobbet. Skulle hem och hälsa på över helgen. Det var glädjetillfället nummer 1 i tillvaron. Få träffa kompisarna därhemma. Äta hemma och slippa restaurangmaten.
Han fortsatte meditera och kom at tänka på Marie. Butiksflickan, som han träffat för ett halvår sedan och sällskapat med. Inte första förälskelsen med den senaste. Hade lovat komma förra helgen men då att det inte blivit av. Får väl köra med en nödlögn. Vad såg han hos Marie. Kompisar sa – vilken skaplig brud och beskrev det med något som i deras ögon var fulländat. Marie var kolossalt snäll och väldigt rejäl – en ordinär tjej.

Jag ska ringa Marie så snart jag kommer hem tänkte Erik, när han gick på gatan mot hemmet. Just då får Erik se något, som kom honom att förstå – liksom höra en röst skrika: Det är för sent! På en tvärgata såg han Marie komma med en annan. En annan, en annan dundrade det i huvudet på Erik. Han hajade till och stannade. Fortsatte gatan fram. Kände sig djupt förnedrad. Mammas mat smakade ingenting och kamraterna ville han inte träffa.

För sent ska syndaren vakna, ekade det i Eriks skalle.
Vad min boksamling berättar om mina intressen

21.11.1951

Säkert har många känt som jag att en bok väcker något visst hos en. Det märkte jag redan när jag var liten. Läste ”Pojkarnas Flygbok”, som kom varje jul och var sedan i ett par veckors tid förvissad att jag skulle bli flygare. Fick vidare i min hand en skildring om en ung officers äventyr i finska vinterkriget. Läste skildringen både en och två gånger. Efter det fick jag för mig att en gång skulle bli officer och så småningom stiga i graderna till general drömde man om. Den förvissningen höll sig i länge. Under flera månader gällde att läsa böcker om krig. När krigsböckerna började tryta tog jag till soldatinstruktioner. Såna fanns det uppsjö av hemma efter de äldre brödernas militärtjänst.
Böckernas förmåga att väcka intresse upplevde jag länge och än i dag. Efter att ha läst Dickens Oliver Twist fortsatte jag läsa allt av Dickens jag kunde komma över.

Jag har läst böckerna i min samling både en och två gånger. Sitter framför bokhyllan och plockar bland mina dyrgripare. Stöter på stycken jag friskar upp. Som t.ex. Mr. Max försvarstal för sin klient, den för mord anklagade Bigger Thomas i Richard Wrights roman ” Son av sitt land”. Har läst talet så många gånger att jag kan det utantill. Därför om jag väljer den juridiska banan(vilket jag gjorde anm.6/9 2011) kan jag med fog hänvisa till min läsning av Wright. Mina böcker visar att jag redan under skoltiden intresserade mig för politik. Den politiska litteraturen har blivit omfattande i mitt bibliotek.

1900-talet reste sig arbetarklassen som jag tillhörde och fick fast mark under fötterna. Jag har senare i livet skrivit om Västernorrlands S under 100 år.
Mitt intresse för böcker är stort. Utan dem skulle livet kännas tomt.
Varifrån nutidens svenska ungdom i regel hämtar sina ideal.

5.4.1952

Omedelbart efter en barnafödsel märker man instinktiva försök från barnet att göra som andra. Modern står över vaggan och ler åt barnet. Snart kommer det hon väntat på; barnet ler tillbaka. Successivt lär sig barnet att säga Mamma och Pappa, att krypa, att sitta, att gå. Och allt tycks ske efter de äldres förebild. Att göra som andra. Och så tankar, önskningar. Så skulle jag också vilja göra. Varifrån kommer idealen. Intryck från dem som står nära. Så småningom blir man varse vad som sker omvärlden. Pappa lyssnade tidigt på kvällen på nyheter från Sverige och Världen i radion. Där lyssnade också jag om krig i omvärlden. Finska vinterkriget var det första. Till en skola i vår bygd komma finska skolbarn som flytt från Karelen och andra delar som ryssarna ockuperat.

Andra världskrig gav vetskap om fruktansvärda händelser. Svårt att tala om ideal. Vi hörde tyska flygplan i luften ovanför Ljungaverk.

Det gick en vattentub mellan Johannisberg och Kraftverket i Ljungan nedanför superfosfatfabriken. Där tillverkades råvara till sprängämnen. En krigsindustri. Området runt tuben var avspärrat. Där brukade vi valla våra kor. Nu fick vi ha passersedel för att komma in på betesmarken.
Det kom en tid efter kriget då jag kan tala om att framtidsideal vaknade. Jag och pojkar i byn skaffade böcker om teknik. Det var drömmar om en ny tid. Jag fick också i julklapp en bok om demokrati. Alf Ross: Varför demokrati. Han skrev när det råder demokrati sitter man i sammanträdesrum och pratar för att komma överens – slåss inte på gatorna. Gud vad jag tänkt på detta många gånger i mitt liv. Inte minst i dessa dagar när människor slåss för demokrati i Libyen, Egypten, Syrien m.fl. som styrts av diktaturregimer.
Minnesrunor

31.3.1953

Barndomsintryck.” Vid femton års ålder blev stugan mig trång, där jag bodde med moder min. Liksom Geijer var jag femton år, när jag lämnade mitt föräldrahem. Om det var en viking som gav sig iväg får vara osagt. Självbedömningar kan lätt missuppfattas. Ytligt sett var en Mammas gosse, som inte behövt svälta, frysa eller gå sämre klädd än andra, trots att hemmet var fattigt och familjen jättestor med föräldrarna och 11 barn. Minns väl den där sensommardagen, då jag skulle till stan – Sundsvall dit jag varit flera gånger. Sjukhuset och EPA låg där. Jag cyklade omkull när jag varit och hämtat tidningen till Skolläraren Landerhjelm. Fick hjärnskakning och ca en vecka på sjukhuset. Där tog också doktor Lipschutz bort mina halsmandlar. Tack vare detta har jag sällan varit förkyld under min 77-åriga levnad.
Mina barndomsminnen har satt sina spår var sig de varit vackra eller dramatiska, handlat om oförstånd och olyckor. En annan pojke straffades för en äppelstöld jag begått. Då förstod jag att det finns sådant man aldrig kan få förlåtelse för.
Nära vårt hem – i skogsbrynet några 100 meter från vårt hus bodde den gamla fina snickaren Sundberg. Han var handikappad så att han bara hade ett öga. I vår skola var det gudstjänst på söndagarna. Dit kom Sundberg. Jag upplevde honom som en klok, snäll gammal man.
Men jag var då med i ett gäng tanklösa pojkspolingar. En mörk höstkväll var vi inne i Sundbergs trädgård. Till tanklösheten hörde att vi kallade Sundberg stjärnkikaren för att han ständigt gick med huvudet tillbakalutat och man såg ett svart hål där högra skulle sitta. Hans odlingar ramponerades av pojkspolingarna. Man kan inte trösta pojkar som vuxit till män och jag tänker att man inte heller trösta män som inte längre finns. Det blev en svår läxa för hela gänget, som inte vågade visa sig på byn på ett tag. De blev i alla fall snälla och hjälpsamma Mammas pojkar i flera dar.
Den första kontakten med döden hade jag en vårvinterdag. Vi är 4 pojkar, som åker skridskor på Granåns is. Plötsligt spricker isen upp runt om oss. Vi flyr skräckslaget.3 kommer upp på fast mark men den fjärde blir kvar i vattnet och drunknar. Jag kan ännu höra hans skrik, innan han försvinner i djupet. En händelse som för alltid – i alla situationer – får mig att hävda hur värdefullt ett människoliv är.
Hemma fanns det ett par kor, som jag ofta vallade. Jag minns varma, ljuvliga sommardagar. Många ljusa minnen. Ute på betesvallarna fick fantasin fritt utlopp. Korna fick i fantasin vara bufflar, elefanter och stridsvagnar. En gång tänkte man korna som hästar men om man försökte rida på dem gick det illa. Ett sådant äventyr ledde till ett par veckors lasarettsvistelse. Det var som att komma in i en ny värld. En störtsjö av nya intryck. Alla goda människor som omgav mig där och även senare har övertygat mig om att tro på godheten. Den tron hade jag när jag tog steget ut ur barndomen och jag hoppas få behålla den livet ut.
Jag ligger och vilar på lunchen. I bokhyllan invid sängen står tidningar, som vi skrev och gav ut under gymnasietiden. De påminner om en ungdom som jag sa farväl till för snart 50 år sedan.
Jag sitter nu vid den moderna tidens uppfinning- dator. Den underlättar skrivandet enormt.
Nu känner jag för att berätta om min tid i livet. Att vara ett av 11 barn i föräldrahemmet i byn Riset utanför Ljungaverk var en upplevelse jag aldrig glömmer. Ett mycket positivt och viktigt minne. Född 1934. Det var nära krigsår. Jag var 5 år när Sovjet anföll Finland.
Finska vinterkriget (finska: talvisota, ryska: Зимняя война) utkämpades sedan Sovjetunionen 30 november 1939, tre månader in i andra världskriget, anfallit Finland. Efter hårt och envist motstånd tvingades Finland den 13 mars 1940 gå med på fred och göra vissa landavträdelser. Namnet på kriget kommer av att det utkämpades i vintermiljö, där soldaternas vintervana och utrustning var av avgörande betydelse.

Vintern 1939/1940 var i Finland en av de kallaste som uppmätts någonsin, det var konstant minusgrader och ofta låg temperaturen på 20 till 40 minusgrader, vid vissa tillfällen var den så låg som 50 minusgrader.

Vinterkriget 1939–40 fick också namnet "ärans vinter". I oktober 1939 krävde Sovjetunionen av Finland dels att få byta till sig vissa öar i Finska viken och områden på Karelska näset och vid Petsamo mot områden i Östkarelen, dels att få hyra Hangöudd som flottbas. Sedan förhandlingarna om dessa krav strandat angrep Sovjetunionen Finland 30 november 1939. I Finland bildades då en samlingsregering med Risto Ryti som statsminister. Den ville återuppta förhandlingarna, men sovjetregeringen erkände inte längre den lagliga finländska regeringen utan en marionettregering som den själv hade utsett och som leddes av den finländskfödde kommunisten O.V. Kuusinen. Nationernas förbund fördömde anfallet, uteslöt Sovjetunionen ur organisationen och uppmanade medlemsstaterna att ge Finland materiell hjälp. Sverige förklarade sig inte neutralt utan blev icke-krigförande.
Det finländska försvaret leddes av fältmarskalk Gustaf Mannerheim. Huvudangreppet kom på Karelska näset. I mitten av december hejdades det vid en linje av bunkrar och fältbefästningar, Mannerheimlinjen. I Ladogakarelen n. om Ladoga och längs ödemarksgränsen norrut anföll sovjetiska trupper med starkare förband än väntat och trängde ganska långt in i landet. I antal och materiel var de mycket överlägsna försvararna, men de var helt bundna vid vägarna och inte rustade och tränade för vinterkrig i skog och mark. Därför kunde finländarna skära av deras förbindelser bakåt, anfalla dem från sidorna och splittra deras förband i mindre grupper, som nedkämpades en efter en. Detta var den berömda mottitaktiken (jfr motti). Tack vare den vann finländarna nu en rad förintande segrar, bl.a. vid Tolvajärvi och Ägläjärvi norr om Ladoga och vid Suomussalmi och Raate i Finlands "midja". I Lappland nådde sovjettrupperna halvvägs till svenska gränsen men drevs tillbaka mot Salla. Petsamoområdet besattes av Sovjetunionen. Vid årsskiftet var det direkta hotet mot Finland avvärjt, och under januari rådde ett visst lugn vid fronten.
I de övriga nordiska länderna organiserades en omfattande humanitär hjälpverksamhet för Finland, särskilt i Sverige. Efter hand ställdes även stora mängder svensk krigsmateriel till Finlands förfogande, och en svensk frivilligkår organiserades. Också bland västmakterna uppstod en stark opinion för hjälp till Finland, även militär sådan. Sverige och Norge medgav genomtransport av krigsmateriel och frivilliga. I slutet av januari fanns planer på att sända även reguljära fransk–brittiska trupper till Finland över Narvik genom Norge och Sverige. Vid det laget hade sovjetregeringen hunnit ompröva sin hållning till den finländska regeringen. Den 29 januari 1940 meddelade den via Stockholm att den kunde låta regeringen Kuusinen falla och förhandla med Finlands lagliga regering men att kraven nu skulle bli hårdare än förut. Den 1 februari gick sovjetarmén till offensiv på Karelska näset med stor övermakt. I mitten av februari vacklade försvaret vid Summa och Lähde s.ö. om Viborg, och finländarna måste dra sig tillbaka på hela södra delen av fronten. I slutet av februari sattes Svenska frivilligkåren in på Sallafronten, och de avlösta finländska förbanden överfördes till Viborg. P.g.a. den starka kölden kunde sovjettrupperna anfalla över sjöarnas och Viborgska vikens is, och snart blev läget kritiskt.
De villkor som Sovjetunionen nu ställde var sådana att Finland i det längsta klamrade sig fast vid hoppet om militär hjälp utifrån. Det fanns även en viss opinion i Sverige för ett direkt deltagande i kriget. Vid månadsskiftet februari–mars blev det emellertid klart dels att Sverige inte skulle skicka reguljära trupper till Finland, dels att västmaktshjälpen var otillräcklig och att varken Sverige eller Norge skulle ge västmaktstrupperna tillstånd till genommarsch. I båda länderna misstänkte man nämligen på goda grunder att det verkliga syftet med aktionen inte var att bistå Finland utan att besätta de lappländska malmfälten och göra Norden till krigsskådeplats i stormaktskriget. Under dessa förhållanden beslöt finländarna att acceptera fred på Sovjetunionens villkor. Den 6–7 mars flög en finländsk delegation, ledd av statsminister Ryti, via Stockholm till Moskva. Den 12 mars undertecknades fredsavtalet, och 13 mars upphörde striderna. Viborg var då ännu i finländska händer. Finland avträdde sydöstra delen av landet med städerna Viborg, Kexholm och Sordavala, ett område öster om Salla samt sin del av Fiskarhalvön vid Petsamo. Hangö hyrdes ut till flottbas på 30 år. Nästan alla de 430 000 invånarna i de avträdda områdena flydde till områden väster om den nya gränsen. Kriget hade kostat Finland 22 451 döda, 1 406 saknade och 45 384 sårade. De sovjetiska förlusterna var med säkerhet mångdubbelt större. Fångsiffrorna var mycket låga, ca 700 finländska och ca 5 600 sovjetiska soldater.
Det kom finska pojkar och flickor som flyktingar till Ljungaverk. Till Sörhångsta f.d. skola men även privata familjer. Jag blev vän med pojke som hette Risto Jokisipilä. Det är ett fint minne. Vi fann när vi pratade att vissa svenska och finska ord liknande varandra. Pannkaka hette pannokako om jag minns rätt. Jag blev bekant även med en flicka som hette Ritva.
Kriget fanns även i övrigt inpå knutarna. Ljungaverks fabrik var en krigsindustri på så sätt att man gjorde råvara till ammunition i stället för den normala produktionen av konstgödning.
Nazitysklands överraskande attack mot Norge kom den 9 april 1940. Oslo intogs först
Målet för den tyska invasionen av Norge den 9 april 1940 var Narvik, den nordnorska hamnen som tack vare Golfströmmen är isfri året runt. Här skeppades det ut järnmalm från de svenska fälten i Lappland och Tyskland behövde råvaror för sin krigsmaskin. Tillförseln måste säkras och som bonus skulle norska hamnar kunna användas som bas för attacker mot brittiska fartyg. Den skandinaviska neutraliteten hängde på en skör tråd, britterna såg inte på den svenska exporten av järnmalm med blida ögon och diskuterade möjligheten att anfalla malmfälten. Samtidigt gjorde tyskarna upp planer för ett snabbt anfall mot Norge, där Danmark skulle besättas av bara farten.
Andra världskriget kom att bli ett krig om råvaror, industrier och produktionsförmåga och det insåg de olika parterna tidigt. Det var det som avgjorde kriget i slutändan och inte något beslut av en general eller så, säger Niklas Zetterling, författare till en lång rad militärhistoriska böcker, bland annat Den nionde april – Nazitysklands invasion av Norge 1940, som han skrev tillsammans med Michael Tamelander.
Temperaturen stiger i februari 1940, när britterna bordade det tyska fartyget Altmark på norskt vatten i jakt på krigsfångar. Den tyska oron för att de norska farlederna var på väg in under brittisk kontroll ökade och Hitler gav klartecken till Operation Weserübung – men man var tvungen att agera snabbt. Avståndet mellan de tyska hamnarna i Nordsjön och Narvik är 2000 kilometer, ungefär 48 timmar på sjön, och för att ta sig dit obemärkt var tyskarna tvungna att utnyttja mörkret. Ju närmare sommaren man kom, desto kortare nätter och mindre chans att lyckas. Planen var våghalsig i sig själv – med hjälp av flyg, flotta och landstridstrupper skulle viktiga städer från Oslo i söder till Narvik i norr attackeras samtidigt.
– Rent militärt var det en milstolpe, just genom att man samordnade sjö-, luft- och landstyrkor i en så stor skala. Det hade inte gjorts tidigare, men det är ju så krigföringen ser ut idag, säger Niklas Zetterling.
Norges försvar – i likhet med Sveriges och Danmarks – var gravt eftersatt jämfört med den tyska rustnings apparaten. Landet hade skonats från Första världskriget och militärerna saknade moderna vapen och erfarenhet. Kustförsvaret utanför Trondheim är ett belysande exempel som Bjørn Bjørnsens beskriver i sin bok Norge 9 april 1940: när soldaterna vid fortet Brettingen väl hade siktat in sina kanoner på de tyska skeppen fungerade inte den elektriska tändningen och när man försökte avfyra dem mekaniskt gick snöret av. Vaktstyrkan som hade hand om det andra batteriet på fortet hade inte blivit väckt i tid och fick bara iväg ett skott efter de tyska båtarna.
Då gick det bättre i Oslofjorden, där överste Birger Eriksen lyckades sänka den moderna tunga kryssaren Blücher. Ett skepp som sjösatts bara två år tidigare betvingades med två kanoner från 1800-talet och torpeder inköpta till det norska försvaret i början av 1900-talet. Eriksens bedrift ledde till att anfallet mot Oslo försenades, vilket i sin tur ledde till att kungahus och regering hann fly staden. För dem som menar att hjältedåd bör följas av lakoniska kommentarer har sänkningen av Blücher blivit en godbit – när kanonerna öppnade eld ska överste Eriksen ha sagt ”Nu blir det antingen medalj eller krigsrätt för min del”. I mörkret kunde det lika gärna ha varit brittiska flottan han sköt på…
En natt av marina strider, förhandlingar mellan tyska sändebud och norska politiker – vilket leder till ett nej till kapitulering – och allt fler kuststäder under tysk kontroll närmar sig sitt slut. Norrmännen gick till sängs som neutrala och vaknade som ockuperade, men ovissheten om vad som höll på att hända var utbredd. En av dem som väckts av flyglarmet var Gunnar Sønsteby, som bodde i en lägenhet i närheten av den klassiska idrottsarenan Bislett.
– På morgonen åkte jag till ett kontor i city där jag träffade mina vänner. Vi bestämde oss för att lämna staden och bege oss till studenthytten i Svartvor, Nordmarka, säger Gunnar Sønsteby.
92-åringen är en levande legend i Norge: under smeknamn och kodbeteckningar som ”Kjakan” och ”Nr 24” var han en central figur i den norska motståndsrörelsen Hjemmefronten. Han är den mest dekorerade norske medborgaren och har bland annat fått landets högsta utmärkelse, krigskorset med tre svärd. Under krigsåren ledde han motståndsgruppen Oslogjengen, samarbetade med Max Manus – en annan av de norska motståndshjältarna – och utförde attentat mot inkallelsekontor, industrier och militära mål. Men den 9 april 1940 var han en norsk 22-åring bland alla andra, om än mer förberedd på att kriget stod för dörren.
– Jag ingick i en frivilligorganisation knuten till studenterna, vi hade tränat militärt i några månader. När kriget väl bröt ut var vi förberedda och kunde sätta upp ett kompani frivilliga skidsoldater, säger Gunnar Sønsteby.
Vilket är ditt starkaste minne av den 9 april 1940?
– Vi visste att tyskarna hade intagit Fornebu flygplats och jag räknade med att det skulle ta dem två, tre timmar att komma in till stan. Jag cyklade upp till Karl Johan och såg dem marschera. Det var förfärligt.
Det var inga svårigheter med att lämna Oslo?
– Nej, varken tyskarna eller Nasjonal samling hade hunnit organisera sig vid det laget, säger Gunnar Sønsteby.
Om han är en nationell symbol för det norska motståndet så är Vidkun Quisling en global symbol för förräderi och medlöparskap, ledaren för det marginella partiet Nasjonal samling som tar kaoset under krigsutbrottet som förevändning för att gripa makten i Norge. Medan den norska regeringen under Arbeiderpartiets Johan Nygaardsvold flyr Oslo för att så småningom upprätta en exilregering i London planerar Quisling maktövertagandet från ett rum på Oslohotellet Continental. I takt med att Trondheim, Bergen, Stavanger och Oslo faller placerar han in partikamrater på listan över nya ministrar. Halv åtta på kvällen i norsk radio – ironiskt nog introducerad av Max Bruchs komposition Kol Nidrei opus 47, ett stycke som inspirerats av en judisk bön – meddelar Quisling att regeringen Nygaardsvold har trätt tillbaka och att han är ny regeringschef. Klockan tio upprepas budskapet och ett mörkt dygn i Norges historia går mot sitt slut.
Oslo är intaget. I Stavanger har två tyska bataljoner gått i land. Bergen togs med få tyska förluster. Officeren och Nasjonal samling-medlemmen Konrad Sundlo har lämnat över ansvaret för Narvik till tyskarna, en handling han döms till livstids fängelse för efter kriget (och benådas 1952). Kristiansand och Trondheim är också intagna av tyska trupper. Flygplatserna Sola och Fornebu har fallit.
– Det tyskarna gör är ju helt oväntat, att ta sex hamnar och de viktiga flygfälten på samma gång. De flesta förväntade sig nog en attack på sydkusten och att tyskarna skulle jobba sig norrut, men då hade brittiska styrkor kunnat landsättas i norr och försena allt. Visserligen kunde Norge ha varit betydligt bättre förberett, men den 9 april 1940 är imponerande ur tyskarnas synvinkel, säger Niklas Zetterling.
En militär triumf, alltså. Men Operation Weserübung fick mindre betydelse för den tyska krigsmaskinen än vad Hitler och hans stab hade förutsett. Idén var att säkra leveranserna av järnmalm från Narvik, men striderna i hamnen förstörde så mycket att den inte kom i bruk igen förrän 1941. Under tiden användes hamnen i Luleå, som hade högre kapacitet. Dessutom hann Tyskland erövra Frankrike och Belgien. Tillsammans producerade de två länderna minst 14 miljoner ton järnmalm om året, att jämföras med de 6 miljoner ton som Sverige exporterade till Tyskland under 1938.
Planerna på att använda den norska kusten för sjökrigsföring gick också i stöpet, eftersom tyskarna i och med erövringen av Frankrike kunde använda den bättre lämpade Biscayakusten.
Frågan är om invasionen av Norge kostade tyskarna mer än den smakade. Förlusten av närmare 4000 soldater är små jämfört med blodigare strider under Andra världskriget, men skeppen som sänktes åderlät den tyska flottan: den tunga kryssaren Blüchers spektakulära öde i Oslofjorden, förlusten av de lätta kryssarna Karlsruhe och Königsberg samt tio jagare.
– Sedan ska man ju inte glömma att Norge skulle försvaras också. Vissa uppgifter säger att så många som 400000 tyska soldater var stationerade i Norge, men det är en överdrift. Men visst gick det åt tyska resurser som ju kanske hade behövts på annat håll, säger Niklas Zetterling.
Andra världskriget kom att prägla den andra hälften av 1900-talet och Norges identitet som ockuperat är en viktig del av landets efterkrigshistoria. Hjemmefrontsmuseet i Oslo, beläget i fästningen Akershus, är populärt och för tre år sedan avtäcktes en staty av Gunnar Sønsteby, också den i Oslo. Sverige lyckades behålla sin neutralitet under Andra världskriget – här har vi debatterat till vilket pris eftergiftspolitiken fördes. Norrmännen har tvingats bearbeta andra minnen från krigsåren och dess efterspel, bland annat övergreppen som begicks mot ”tyskebarnen”, de som föddes med tysk pappa och norsk mamma. Kampen om den svenska järnmalmen kom att påverka hela Skandinavien och 70 år efter krigsutbrottet intresserar ämnet fortfarande. Ett exempel på det är helgens konferens i Edinburgh, Skottland, där just Andra världskrigets betydelse för Skandinavien ska diskuteras av bland andra den svenske författaren Ola Larsmo.
Mina minnen från denna tid är också präglade av kriget. Vi pojkar i familjen låg i ett rum under takåsarna på vinden. Ofta hörde vi flygplan och rusade upp för att kolla. Flyglarmet gick ibland. Det var inte bara övning. Plan från främmande land flög över Ljungaverk ett antal gånger under kriget. När den ångestmättade signalen ljöd blev vi riktigt rädda. Vi såg luftvärnets varningsgranater krevera intill planen.

Ljungaverk var en konstgödnings industri men när kriget kom blev det en krigsindustri, som tillverkade råvara till ammunition. I nutid har vi erfarit att massmördaren Breivik skaffat konstgödning för att göra sprängämnen av.

I Ljungaverk fanns också ett elkraftverk – vattendrivet via en vattentub ovan jord från Johannisberg till Ljungaverk. Vattentuben från Johannisberg till kraftverket i Ljungaverk bevakades av patrullerande vakter med stora schäfrar. Vi var tvungen att ha passersedlar för att komma in i kohagen, som låg nära tuben. Hundarna var vi livrädda för. Min syster Gertrud blev biten. Sen dess undviker jag att gå nära stora hundar.
En annan åtgärd, som fick oss att känna oss när kriget, var att Ljungandalen var avskuren med skyttegravar, där massor av soldater, var placerade. På Riset, nära vårt hem, grävde militär ned sig i ett skyddsvärn när tyskarna angripit Norge. Det är alltså dagarna efter 9 april 1940. Jag var på mitt sjätte levnadsår. I dessa dagar läser man om tyska planer att anfalla Sverige 1943. Anfallet skulle riktas mot Östersund och Sundsvall. De skulle ha kommit där våra landsstormare hade grävt ned sig. Vår räddning var att det gick så dåligt på östfronten att planerna fick skrinläggas. Det är kanske så att vi slapp kriget tack vare ryssarna. Jag har klistrat in ett reportage om vad skulle hända men som till slut inte visade möjligt.