Minnen från mitt 78-åriga liv

Vi har kommit fram till den 20 augusti 2012.
Stefan Löfven och Magdalena Andersson fortsätter att föra S mot opinionsframgångar
SONU-genomsnitt* 20 aug. S, V,Mp 181, Alliansen 144 och Sd 24 mandat.

S 35,0 Mp 8,9 V 5,5 = 49,4 181 mandat

M 29,1 Fp 5,5 C 4,7 Kd 3,8 = 43,1 144 mandat

Sd 6,5 24 mandat

Folk glömmer, hävdar vissa. Erfarenheterna talar för detta menar man. Ändå fruktar jag att en rad beslut fattas där snäva teknokratiska beräkningar tar över hänsyn till människors starka önskan. Tar över en totalsyn där psykologi och tradition i bygden vägs in i sådana beslut och fräter på förtroendekapitalet. Hur mycket är omöjligt att säga.
Det finns en annan aspekt. Vi ska dammsuga efter möjliga och meningsfulla jobb i kommunerna. Är det inte fortfarande meningsfulla jobb att frakta personer över Ångermanälven och att förlösa mödrar vid Härnösands sjukhus. Samhället lägger ut miljarder på arbestmarknadspolitiken. Såg siffran 30 miljarder sedan regeringsskiftet. Är det då vettigt att för en vinst på mellan 1-2 miljoner i båda fallen minska utbudet av arbesttillfällen med totalt 40 arbetstillfällen. Här är jag förresten inne på en viktig princip. Vägverket och landstinget talar om omplacering. Det är ändå så att utbudet minskar med visst antal. Det i sin tur innebär att motsvarande antal måste skapas på annat håll eller att arbetslösheten ökar. I vart fall har samhället kostnaden.
Vid en totalbedömning måste det alltså vara riktigt att ställa frågan om den service som erbjuds behövs och ger människor meningsfulla arbeten. I dagens arbetsmarknadssituation finner jag inte heller anledning att ställa alltför stränga krav på behov och meningsfullhet.
Fredag och lördag hade vi kommun och landstingsrådsträff på OK motorhotell. Bo Holmberg stod för ordförandeskapet med sedvanligt engagemang. Nu har han gett sig fan på att avbyråkratisera och öka demokratin. Tack var honom har vi ryckt åt oss initiativet i dessa frågor. Det är bra. Han är så enveten att han troligen kommer att troligen kommer att kunna uppnå konkreta resultat.
På chefsträffen på tisdag tar jag upp förslag om att inventera möjligheter att förenkla rutiner och handläggningstider. Här finns möjlighet att både öka servicen och spara pengar.

Tisdag 1 november 1983

I kväll inför möte i Församlingsgården och planering av Södra Kronholmen. Lite glest i bänkraderna. Vi har annonserat dåligt tyckte någon. Synpunkterna från deltagarna stämde ganska väl med det utkast till program vi gjort.
I övrigt har dagen varit lite orolig. Det gnisslar mellan förvaltningarna. Man går in i varandras angelägenheter. Telefonbesked åberopas och bestrids. CBK känner sig lätt trampade på tårna om någon går inte agerar i byggangelägenheter.
Ibland undrar jag om det inte är bäst att strunta i en del problem som dras upp för en. Olösliga problem som beror på personrelationer eller kanske bagatellartade i det stora hela. Kompetensöverskridande kan man kanske ha överseende med därför att resultatet är acceptabelt etc.
I morgon åker jag till Kristiansund i Norge för att planera nästa års vänortsutbyte. Även där har skett regimskifte fr. o m 1/1 1984. Det ska bli spännande men bilresan till Kristiansund är lite gruvsam.
Vi Svante Adelhult och jag- har kommit fram till Trondheim efter en bitvis besvärlig bilresa. Snöväder mellan Åre och Storlien gjorde vägen nästan oframkomlig. Efter Storlien bär det ju i väg utför- förbi Kopperå och Meråker mot Stjördal. Här vid Atlantkusten finns ingen snö så här års men det har regnat i tre månader säger folk vi träffat.
Bilresan gav tillfälle att prata om mycket som man annars inte hinner med. Det finns naturligtvis ett visst spänningsförhållande mellan mig och oppositionens representant. Man pratar inte lika otvunget som mellan partivänner. Ändå – förhållandet mellan Svante och mig är ovanligt kamratligt. När man konfronterats med varandra så många år. Rykt ihop någon enstaka gång. Känt problemen samma sätt flera gånger. Det blir trots allt en arbetsgemenskap.
I morgon åker vi vidare till Kristiansund.
Torsdag den 3 november

Hotell Neptun Kristiansund. Genom hotell fönstret ser en enorm fönsterlös grå husvägg och ovanför den en lika grå himmel. Jag har senaste timmen ägnat mig åt att komma igång till en ny dag. Det är skönt att inte ha bråttom. Vi har 4 timmars körning till Kristiansund via både vägar och färjor.

Fredag 4 november 1983

En angenäm dag i Kristiansund. Klart väder första gången på ett antal månader enligt uppgift. Försöker ringa hem men ingen svarar. Vi har haft överläggningar om vänortsutbyte. Föreslår att det förläggs till månadsskiftet juni-juli. Vi kommer överens om att temat för utbytet ska vara näringsliv och utveckling.

Förhållandena är lika i våra länder. Vi har lika hög arbetslöshet. Fem procent.
Svante och jag tog tillfället att informera om jubileet 1985. Det gillades. Fick intrycket att de tyckte att vi hade en proffsig marknadsföring. Onekligen har vi kommit igång bra – nu när Bertil Lundberg tagit över.
På eftermiddagen besökte vi först fiskfilébutiken där det luktade pyton och sedan en kosmetikfabrikat där det var betydligt behagligar miljö. Nu vet jag hur man fyller en tandkrämstub. Helt enkelt så att tuben s a s står på huvudet. Botten är öppen. Där fyller man i krämen och sedan svetsas botten igen. Av valfett och färg m m gjorde man läppstift i alla de färger. Stora spritkar innehöll nödvändig råvara till mängder av produkter på fåfängans marknad.
Nu drar det ihop sig revy. Så blir det en avslutande sittning då jag hoppas kunna lämna de 3 ex. av Härnösands historia del 3, som jag har med mig till våra vänorters representanter. Så kan vi tacka för oss. Gästfriheten har känts. Den har inte bara varit formell. Jag tror dom tycker det är kul att vi här. I morgon styr vi mot Sverige igen . Nu gäller det att få någorlunda fint väder på hemresa

Söndag 6/11 1983

Lördagen blev jobbig. 12 timmar i bil från Kristiansund. Skön hemmakväll med räkor som vi köpte i Trondheim. Söndagen har jag ägnat helt åt att jobb genom vad som samlats under två dagars bortovaro. Behöver också tjuvstarta kommande vecka eftersom den är ovanligt tät med finlandsresa , fullmäktige, AU, TU, kassornas personalfest samt en rad överläggningar.
Sifo idag var inte rolig men kanske väntad.40 % minus 2,5. Framåt för Fp. Bengt Westerberg har smekmånad. ”Vår politik går bra men vi har inte nått ut” är en typisk partisekreterarförklaring som Bo Toresson levererade i dag.
OK det som sagts, knappast oväntat eller överraskande. Opinionen är oberäknelig. Att spekulera i vad som går hem kan ett ansvarigt parti inte heller ägna sig år. Vi måste konsekvent hävda den politik vi känner är viktig för landet. Lösningar på stora frågor. Ha svar på frågor om fred, arbete, miljö, energi, den framtida välfärden.
Det är inte högern – i form av moderater eller folkpartister som har svaren på de för människorna avgörande frågorna.
Vi som vill på ett genomtänkt sätt kombinera enskilda och kollektiva lösningar på problemen har svaren. Man löser inte de stora frågorna med satsning på privatisering och ökade klassklyftor. Inte egoism utan solidaritet ska klara framtiden.
Se till att våra barn får de så bra som vi har det eller skulle vilja ha det. Se till att fredens budskap får den genomslagskraft som krävs för att förhindra krig.
Det krävs solidariska lösningar för klarajorden, vattnet, luften – våra livsbetingelser – från fortsatt miljöförstöring. Nära förbundet med detta är den framtida energiförsörjningen.
Visst har vi anledning att vara självkritiska. Kolla noga vad vi sagt och gjort. Det har inte alltid varit bra. Vi hade kanske lagt för mycket i den kollektiva vågskålen. OK då kan vi väl ändra blandningen något men akta oss noga så att det inte tippar över åt andra hållet.
Vi kanske gjorde samhället och dess regelsystem alltför centralstyrt och komplicerat. Det kan vi också justera till.
Ett levande parti måste vara berett att förändra sin politik när den inte stämmer med tidens krav. För ändra också när utvecklingen blir som vi tänkt. Den fortlöpande förändringens -anpassningen – är riskabel för ett parti som har sin grund i en bestämd ideologi. Som alltid måsta man skilja på mål och medel.
Målet är välfärd- goda miljöer. Medlet kan vara lösningar i samhället. Kooperation eller enskild regi. Det är inte givet vad som är bäst.
I ett samhälle där människor får allt bättre grund utbildning och vidareutbildning kan förhållandevis mer skötas i enskild regi än i samhällen, där utbildningsstandarden är låg.
I ett samhälle där människor får allt större fritid och längre tid som pensionär kan det vara naturligt att lägga mer än eljest på föreningsliv och folkrörelser.
Tisdag den 8 november 1983

En mycket lång dag. Kl är 23,45. I morse började jag hemma på Spjutgatan förbereda fullmäktige på torsdag. Sedan har det varit arbetsutskott och tekniskt utskott med långa föredragningar i komplicerade ärenden.

Nu jag ombord på en färja till Vasa. Kvällen har ägnats åt sammanträde med värmeverk Ådalen. Långa föredragningar. Så en måltid. Lite att dricka och nu god natt och förhoppningsvis god sömn.
Jag kan lägga mig ganska nöjd. Dagens glädjeämne var ekonomichefens föredragning av ett hyfsat överskot 1983 enligt en säker prognos.
Mitt yttrande i BB-frågan tycks ha uppskattats. Jag är inte hemma i morgon när tidningen kommer. Jag har tillräckligt självförtroende för att förmoda att det är det skarpaste inlägget för att bevara BB som hittills levererats. Jag känner för att fortsätta fighten Med sakargument. Mot alla odds. Allt att vinna intet att förlora. Känner att nedläggningsförespråkarna hårddragit sina argument några varv för långt. Nu är dags att köra hårt. När jag kommer hem ska jag kontakta läkare och höra om vi kan komma fram med ytterligare argument inför uppvaktningen på landstinget och debatten på arbetarekommunen den 28 november.

.

Onsdag den 9 november.

kl 6 svensk tid. Uppe tidigt. Motordunket hindrar lång sömn. Förvånansvärt pigg Gjort en runda och handlat ransonen. Lika bra att ha det gjort.
Vi behöver lite multum hemma. Morfar fyller 75 snart och det kommer stockholmsfrämmande.
Nu blir det tidig frukost. Man stänger Kl 7 och vi går i hamn kl 7.30. Vi ska dra igång dagens överläggningar här kl 8.
Det inte så mycket folk på båten. Inte heller så mycket fylla man upplevt tidigare. Det hänger naturligtvis samman. Mest beror det på att det inte säljs sprit på kvällen utan först på från kl 5 svensk tid d.v.s. ett par timmar före stam. Så blir det att ladda för en ny dag.
Söndagen den 13 november 1983.
Kl är 22 när detta skrivs. Dagen börjar med en föreläsning på Folkhögskolan om kommunal ekonomi nu och i framtiden. Kursen anordnas av NBV. Deltagare är miljöpartister.
Temat är ekonomi på nytt sätt. Diskussionen efter mitt inlägg var något förvirrad. Klart intryck att deltagarna hade olika bakgrund och värderingar. Man undrar hur de kan komma fram till gemensamma handlingslinjer.
Den övergripande frågan som återkom av utflykter i diverse andra ämnen är arbete i framtiden. Vad kan kommunerna klara? De har inte behov av alla som behöver arbete. Långsiktigt minskar behoven. Befolkningsutvecklingen gör att elevantalet viker i kommunerna. Personal behövs till äldreomsorgen och banromsorgen. På båda områden måste målet vara full behovstäckning.
Det är nödvändigt med energi och fantasi söka nya arbeten. Det är nödvändigt att energi och fantasi söka nya arbeten. Visst finns arbetsuppgifter som rör livskvalitén i olika avseenden; bättre miljö, mer tid för mänsklig omsorg, återupptagande av gamla fina hantverksprodukter.
Jag varnade lite för pessimistiska prognoser. Det finns mycket som gör att de kan komma på skam. Människors initiativförmåga kan spela prognoserna många spratt.
Bo Holmberg ringer just nu och vill att jag ska komma ner och diskutera bl.a. Murberget.
I dag har vi putsat fönster här hemma. Barn och svägerskor har ringt och gratulerat eftersom det är farsdag.
I övrigt bör noteras att veckan varit dramatisk. Justitieminister Ove Rainer avgick sedan Aftonbladet jagat rätt på att han ägnat sig åt skatteplanering för att sprida ut beskattningen på ett stort arv. Inget brottsligt. Det handlar mer om att man som justitieminister måste leva som man lär.
Tragiskt för Rainer och besvärligt för partiet. Det har varit stormigt kring regeringen denna vecka. Skatteöverenskommelsen har frångåtts såtillvida att inflationsskyddet minskas. Det har marginell betydelse för de med relativt hög inkomst som drabbas. Personligt anser jag beslutet helt riktigt. Jag hoppas regeringen fortsätter en tuff politik med inriktning att räta upp statsfinanserna och sätt fart på svensk ekonomi. Det finns tecken på att det bör gå. Borgarna och stor del av massmedia agerar olyckskorparna. Vilken härlig uppgift att få dem på skam.
Lördagen den 19 november 1983
Ytterligare en vecka går mot sitt slut. Livet är en dröm – brukar det heta i visor. Nog känns det overkligt ibland. Som i går när jag besökte Bosse Holmberg på Civildepartementet. Fick tillträde via uniformerade vakter. Men sen var det samma gamla Bosse. Lite trött, kanske bekymrad men ändå humorfrisk i sitt agerande. Sekreterare Inga-Lill – en äldre dam som pysslade om Bosse – hans telefon, papper, blommor, hotellbeställningar, resor – allt med moderlig omsorg.
Raineraffären särskilt dagens händelser med bl.a. ett konstitutionellt angrepp på Olof Palme i DN bekymrade Bosse. Palme var den oersättliga klippan i regeringen enligt Bosse. Honom kan vi inte mista, sa han bestämt.
I dag har utvecklingen i affären fortsatt. Rainer avsade sig posten som justitieråd redan i går. Palme och Rainer var överens om detta.
Mitt samtal med Bosse handlade inte bara om Rainer. Vi pratade om kommunens möjligheter att klara en utbyggnad av Murbergets Museum. Vi kom överens om att någon från landstinget och kommunen ska träffa företrädare för utbildningsdepartementet och Bosse för att diskutera finansieringsmöjligheter.
Söndag 20 november 1983
Lilibet har åkt till Hussborg. Kurs för synskadade. Morfar och jag är hemma. Tv-Aktuellt har äntligen släppt Raineraffären – i varje fall som första nyhet. Nu handlar det i stället om kriget i Libanon som aldrig tycks ta slut. Vilket oerhört lidande för oskyldiga människor.
Jag har haft Christer Dufvenberg och Janne Kallberg på besök. Vi diskuterar kommande verksamhet i handikappidrottsföreningen. Vi ska ha SM i volleyboll till våren. Det är ett stort arrangemang. Främst Christer är en duktig organisatör och jag känner mig lugn och övertygad om att vi ska klara arrangemanget lika bra som tidigare stora arrangemang.

men

I dag kom första snön. Den är inte välkommen för vår del. Men vi bör vara tacksamma över att den inte kommit tidigare. Bråttom att byta till vinterdäck men tyvärr var det punktering på ett av däcken. Nu kommer också kylan enligt väderrapporten. De långa kalsongernas natt har börjat.
TV-aktuellt talar om att svenska exportörer varit i Västtyskland och varit chockade över den omfattande skogsdöd som helt plötsligt drabbat landet. Man skyller på utsläppen av svavel men skogsforskare menar att svavlet inte är den enda orsaken. Man tror inte det är den enda orsaken.
Så är man ensam en vecka. Man anpassar sig. Första gångerna Lilibet åkte på externkurser kändes det underligt. Nu har jag vant mig. Lilibet glömde glasögonen, Hon lär väl ringa.
Nästa vecka blir intensiv. Uppvaktning om BB, budget, konferens på länsplanet, kanske en Stockholmsresa m.m.
Kl är 21.30. Det kan vara skäl att börja tänka på fördelarna aven lång natts sömn före en ansträngande dag.
Tisdag 22 november 1983
I dag uppvaktade jag och representanter för övriga partier landstingsrådet Stig Andersson i den besvärliga BB-frågan. Jag överlämnade kommunstyrelsens yttrande som vi var eniga om. Jag har själv skrivit yttrandet. Jag är säker i min argumentering. Naturligtvis är risken att vi förlorar BB stor. Vi kan dock säga att vi gjort vad vi kunnat.
Västernorrlands Allehanda var med under uppvaktningen – både reporter och fotograf och chefredaktör. Förmodligen hittar man en möjlighet att angripa mig. Det tar jag med ro. Jag är lovligt byte i högerpressen. Hårdare när egna pressen ger gliringar. Dessa ständiga klacksparkar leder till att jag får en hel del sympatiyttringar. Personangrepp går inte hem bland människor –i varje inte hos dem som står utanför högerkretsen.
I morgon fortsätter kampen. Varje dag ett äventyr. Gör jobbet omväxlande och spännande.
I morgon kommer Lilibet hem. Dessutom är det sista arbetsdagen denna vecka. Morfar fyller 75 år på lördag. Då kommer hans syster från Stockholm. Det ska bli trevligt.
I dag har jag varit till Kerstin och Erling Jacobsson. Amnestygruppen som jag tillhör hade sitt månadsmöte där. Vi konstaterade att Amnestys årsrapport blir tjockare för vara år. Det är en översikt över politiska fängslanden, tortyr och avrättningar i hela världen. Är det inte underligt att vi människor är så grymma mot varandra.
Nu är den över Födelsedagsfesten för Morfar. Hans nära – med lätt humör, nära till skrattet, långerfarenhet av livet. Ett liv som inte varit materiellt rikt. Vi sa oss under ett av samtalen om för och nu att man lätt glömmer. Glömmer hur fattigt och armt det en gång varit. Glömmer hur lite värda de egendomslösa var i det gamla fattigsamhället. Glömmer fördomarna, förtrycket, utnyttjandet av kvinnan.
Det var tur att vi fick fackföreningarna och socialdemokraterna, kraven på rättvisa och vilja att styra resurser till människor i underläge.
Som väntat kom i dag nya bottensiffor i opinionsmätning 39,5 procent samtidigt som Fp går fram till 10 procent och M backar med 2,5 procent.
Jag är ändå optimist såtillvida att vi har en ekonomisk hjälp av konjunkturutvecklingen och framgångsrik ekonomisk politik att visa resultat.
Om vi kan visa att socialdemokratisk politik tryggar välfärden, visa att den nya S-politiken innebär mer uttalad satsning på den enskildes ansvar i samverkan med andra för det gemensammas bästa, visa att byråkratin inte är något självändamål. Onödig byråkratin ska tvärtom.
Arbetslösheten är en knäckfråga. Det är nödvändigt att finna en utvecklingsmodell ger inte bara 90 procent av arbetskraften arbete även återstående 10 procent. Om man ser problemet utifrån detta stora perspektiv slås man av att detta måste vara något av en organisationsfråga. Diskussionen om arbetsdelning är därför intressant.
Samtidigt är det naturligtvis nödvändigt att utveckla arbetsmarknaden, förnya och vid behov bygga ut den.
I morgon blir det en lång dag. Först full dag i Rådhuset, sedan BB-debatt i AK . Kl är 22,15 när detta skrivs. I morgon vid samma tid torde jag ha en del att tillägga – om jag orkar.
Måndag 28/11 kl 23.45

Trött men glad. AK:s möte om BB blev inte den upphetsade tillställning jag fruktat. Innan jag gick upp satt jag och tänkte: Det blir svårt i dag Det här är inte mitt område. Det är en svår fråga. Nedläggningsförespråkarna har ett starkt argument. Alltför få födslar och dom minskar. Mitt inlägg kom efter Stig Anderssons, landstingsrådet som tagit upp frågan. Jag gick med tunga steg mot talarstolen – kände mig dåligt förberedd. Inlägget var inte nedskrivet ordagrant.

Jag hade kommunens yttrande och en del andra papper. Ändå blev det nog så att jag lyckades sammanfatta de bästa argumenten. Många tackade efteråt. ”Du fick ett bra spår”. ”Den skivan var bra”, o.s.v.
Jag har naturligtvis levt med den här frågan så länge att allt väsentligt finns i ryggmärgen.
Så var det gjort. I morgon kommer nya prövningar.
Jag har skjutsat Lilibet till tåget. Kommer åter på torsdagskväll. Då är jag i Stockholm. Vi ses på lördag, kunde vi säga varandra. Men snart är det jul och då får vi rå om varandra flera dagar i sträck.

Torsdag 1.12 1983

Vi ska bygga ut reningsverket i Kattastrand. Kostnad uppemot 20 milj. Kr. Det är ingen lätt uppgift att handla upp ett sådant uppdrag. Konkurrensen i branschen är stenhård. Gatukontoret har arbetat hela året med förslag till olika tekniska lösningar. Vi är nu inne i ett avgörande skede. I dag har vi tittat på reningsverket i Norrsundet och Gävle stad. Mot kvällen kommer vi till Uppsala. Vi – det är gatuchefen Lennart Berggren och ytterligare fyra från gatukontoret. Konsulten Mats Johansson är också med. Det bli en kulturell afton i Uppsala. Vi ser Molières Den girige på Uppsala stadsteater. Det är inte helt lätt att ställa om och koncentrera sig på en lång teaterpjäs. Men föreställningen går hem. Det är mycket proffsigt Inga felpassningar. Efteråt bjuder jag på en drink mitt rum. Vi diskuterar erfarenhetet av dagens studiebesök. Ingen har bestämt sig. Inga uttryck för bestämd mening. Vi väntar på varandra. I nästa vecka måste vi börja formulera det slutliga ställningstagandet.
Lördag den 3/12 1983

Jag kom hem i går kl 18. Trött men inte helt slut såg jag i mitt rum nya möbler och i åtta kartonger på golvet låg mina pärmar.

Kl 23 var pärmarna på plats, En första genomgång av under två dagar inkommande post var gjord.
Sömnen i natt blev intensiv. Sju kvart i timmen. Djupa drömmar där komplexen speglas, exemplifiera, förstoras. Vilket under!
I dag arbetarkommunens stadgekommitté. Vilken seg historia. Vilken seg historia. Fy fan! Bengt Wiklund är på gott och ont. Där går inget lätt. Efter ett par timmar var vi på samma ställe.
I övrigt har jag ägnat dagen till att gå igenom nästa veckas sammanträdeshandlingar. En ny intensiv vecka. Inte att frukta. Det spännande också.
Skönkväll med Lilibet. Iris rom, och slut på viskey. Offenbach, lite dansmusik på P3. Vår TV har pajat. Gör detsamma. Vi människor kommer närmare varandra utan TV. Umgås med varandra i stället för med dem i TV.
I dag var det så halt att folk inte tog sin in till sammanträden. Vi väntade på Carin och Arne Plahn. Vi tar oss inte från gården berättade de. Därför blev stadgekommittén lite jobbig. I morgon är det skyltsöndag.
I natt har jag sovit länge. Känner mig därför på alerten. Läser just i tidningen Vi att det finns inget som tyder på att kroppen behöver sömn. Ingen vet varför vi sover. Växlingen mellan ljus och mörker gör oss trötta. Kanariefågeln sover så fort man lagt en duk över buren eftersom den tror att det blivit natt. Forskarna tror att vi sover för hjärnans skull. Einstein sov mycket. Hitler lite. Jag håller på Einstein.
Söndag kl 8,30. Många sover fortfarande. Vet inte att senaste Sifo ger Fp och S plussiffror med M och C backar. Det ser ut att bli en mild och behaglig skyltsöndag. Jag ska dra igång. Tar med glädje och entusiasm mig an dagen. Pang! Där var det slut på friden. Det ringer samtidigt på dörren och i telefonen.

Sundsvalls tidning och Arne Plahn som meddelar att han inte kommer in i dag på grund av dödsfall i familjen. Så börjar en ny dag. Den första i resten av vårt liv.

Torsdag 8 december 1983

Den förra dagboken började den 7 oktober 1979 och slutade söndag 4 december 1963.

Frågan är om min ordhög räcker för att fylla en ny bok. Det är inget självändamål. Det får bli beroende av lust och inspiration. Det här kladdandet är förresten mycket anspråkslöst. Det är anspråkslöst. En avkoppling. Ett sätt at tvätta själen. Tömma över skotsintryck. Klara ut tankarna, reda ut problem.
I kväll hade vi sista fullmäktige för året. Inga inspirerande tillställningar. En parad av mer eller minde förgrämda medborgare. Något man kunde vara utan.
Besökare måste få viss uppmuntran på allt politiker förakt.
Ett trevligt inslag var dock Bertil Lundbergs redovisning av jubileumsförberedelser. Det skedde samtidigt som en klass elever från Landgrens skolan bjöd på kaffe med lussekatter.
Nu har snön kommit. Det är stilla i huset. Lilibet är hos Svärds. Magnus hos Eva. Morfar ligger och läser. Han har just fått dödsbud. Hans bror Anton Byström i Borgsjö har avlidit.
I morgon fortsätter konferens om sysselsättningspolitiken i kommunen. Den började idag. Jag fick inte ut så mycket av den. Sprang ifrån lite då och då för att sköta jobbet. Har börjat bli allergisk mot konferenser. Har svårt att koncentrera mig. Tycker jag hört det mest förut – något jag förmodligen också har gjort.